Crescendo vs instant gratification

Jag är mycket intresserad av hur människan tänker, hur vi reagerar på olika saker, våra svagheter och vad som motiverar oss. Jag tittar fascinerat och förskräckt på mobiltelefon- och surfplatteanvändandet hos barn och framförallt hos deras föräldrar. Nu ser jag inte folk lika mycket som när jag åkte kommunalt in till jobbet, vilket kanske är tur, för jag höll på att gå sönder när jag såg en mamma som ignorerade sitt barn genom att glo på mobilen eller en pappa med stora hörlurar som drog (ett vaket!) barn i barnvagn. Visst, det fanns inte smartphones när min son var fem år 1998, men jag kan bara inte föreställa mig att jag hade suttit och scrollat och scrollat och scrollat på en skärm istället för att prata med honom. Vi hade jättemycket att prata om! Allt från ”gissa staden” till huvudräkning och musik. Jag är ingen luddit eller allmän teknikalarmist; tvärtom så lärde sig junior så skilda saker som geografi, multiplikation och turkiska långt innan han började skolan tack vare datorprogram. Det är inte det pedagogiska användandet av teknik som skrämmer mig, utan instant gratification. När jag ser en mamma på spårvagnen som zombiescrollar på mobilen medan barnet sitter och studsar, slickar på fönstret och försöker starta samtal så förtvivlar jag. Den ögonblickliga tomma kalorier-tillfredsställelsen har infesterat hjärnan på personen bortom allt hopp. Och barnet lär sig beteendemönstret.

Givetvis vet jag att jag inte är först med att skriva det här. Det finns dessutom väl etablerad forskning om hur våra hjärnor förändras av smartphoneberoendet. Men jag tar upp det för att det är kopplat till långtidsplanering. Eller rättare sagt så är det raka motsatsen till långtidsplanering. Det jag tänkte prata om här är hur man får lära sig att hitta tillfredsställelsen i, ja inte ens i delmålen utan i delmålens delmål.

potatisland1

Så här såg det ut när vi flyttade in sensommaren 2016. Här blev det potatisland.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg så var vår tomt en berg- och dalbana av vildmark, stubbar, sten och en yttepytteliten del gräsmatta när vi flyttade hit. Det fanns inte ens rabatter. Det var ganska allmänt känt bland mina vänner och bekanta att mitt mål redan ett och ett halvt år innan vi ens hittade huset var att arbeta mot att bli självförsörjande i så hög grad som möjligt. När det väl stod klart att vi skulle flytta ut i skogen började råden komma. Ta det nu lugnt. Börja i liten skala. Ta inte på dig för mycket nu. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att, wow, känner ni alls mig? Har jag någonsin gjort något i lagom skala? Jag har gjort allt i fel ordning och i gargantuanska omfattningar. Var det verkligen någon som trodde att jag skulle spika ihop ett par pallkragar och nöja mig med det? Jag tyckte själv att jag var ett under av återhållsamhet som inte skaffade höns redan första hösten.

stenar_hat

”Presenter” jag hittar i marken. April 2017.

Om man känner sig själv som en person med lite för lite tålamod eller någon som har en historia av att starta stora projekt och inte slutföra dem så kanske man skall ta det lugnt. Då kanske inte en gård och självhushållning ens är rätt grej att satsa på. Utvärdera din egen historia och försök se ett mönster. Är ni två kanske det är lättare. Eller svårare. Du känner dig själv bäst.

”Hur hinner du med allt?” är den vanligaste frågan jag får oavsett vilket projekt det har gällt. Det allra sannaste svaret är att jag inte tittar på teve. Jag ser förstås ett och annat klipp om odling på YouTube och jag tittar på serier ibland. Men jag slentriankollar inte på teve eller Netflix. Jag blir lika förundrad varje gång jag inser att det är jättevanligt att folk tittar på teve i timmar. Eller går på stan och shoppar. Eller går på krogen. Eller slösurfar. Eller åker på semester. Det är helt vanliga saker att göra och jag säger varken bu eller bä om det. Människor är olika. Men det är som att somliga har svårt att tro att jag menar allvar när jag säger att jag inte gör de där sakerna och därför har tid att planera, gräva, plantera, klippa, prova, rensa, flytta buskar och röja. Jag skulle uppskatta att jag har i snitt en timmes skärmtid per dygn, och i det inkluderar jag mobil-, dator och teveskärm. Det tycker jag är på gränsen till för mycket. I detta räknar jag inte in jobbet eller när jag skriver. En timmes skärmtid per dygn. Skulle du vara redo att offra skärmtid, shopping, krogen för att arbeta med odling och djurhållning?

Jag skriver inte det här inlägget för att visa hur himla duktig jag är. Jag skriver för att visa vad man kan uppnå på ett år om man är beredd att slita för det och offra annat.

potatisland2

Tack och lov var det en snöfattig vinter. Varenda stund det var snöfritt så röjde jag buskar, ogräs och rötter. 

 

Redan i oktober 2016 satte jag dit de första pallkragarna och har utökat successivt. Den främsta anledningen har varit ekonomin. Hade vi haft det gott ställt så hade jag kanske gått tillväga på ett annat sätt. Anledningen till att jag började med pallkragar var för att det gick att komma igång snabbare på så sätt. Jag planterade vitlök redan i november bara för att känna att jag hade något som väntade på mig till våren. Som jag berättade i förra inlägget så har jag också ägnat mig åt bokashi-kompostering och jordförbättring från dag ett eftersom vi har extremt sur jord (pH ca 3-4). En röd tråd i planering och arbete är alltid att behöva köpa så lite som möjligt av sådant som kan skapas här. I mars 2017 hade jag sexton pallkragar, de flesta i dubbel höjd. Därtill hade jag köpt en odlingstunnel (3 X 6 meter) och på gården fanns redan ett litet växthus. När tjälen släppte grävde jag ett potatisland på ca 3 X 5 meter, två djupodlingsbäddar på ca 1,20 X 4 meter och två mindre bäddar på ca 80 X 80 cm. När våren så kom hade jag dessutom ungefär 15 plastkrukor modell jättestora som jag hade lån-fått av en vän. Just det ja, jag byggde ett kryddland också.

potatisland3

Vi har elakt ogräs i form av åkervinda och därtill det vanliga: brännässlor, tistlar, bråkigt vildhallon, så därför fick jag lägga markduk och gräva ca 50 cm djupa fåror och plantera potatisen i köpejord. 

Är du trött på mig nu? Först tänkte jag att jag skulle skriva en lista över allt jag har odlat men det är ju dumt att väcka hat hos sina läsare så här tidigt i förhållandet. Vad jag vill ha sagt egentligen är att på ett enda år så kan man ta ett jättekliv mot självhushållning bara man planerar långt i förväg och är villig att jobba jämt och ständigt. Jag har heltidsarbete på dagen och det allra mesta har jag gjort själv i trädgården, före jobbet på morgonen och efter jobbet tills solen gick ner. Under ungefär slutet av februari tills juni arbetade jag i princip varje vaken timme. ”Hur hinner du med allt?” Ja du, jag gör inget annat än att jobba. Är du verkligen beredd att göra det? För man kan nämligen inte ha kakan och äta den om man tänkte sig den här hastigheten.

potatisland

Det blev enorma mängder potatis. Troligtvis har vi så att det räcker för två personer till mars. Potatislandet står dock under utvärdering just nu eftersom jag helst inte vill använda markduk igen.

Igår, 2 december, lagade jag en gryta på enbart egenodlade ingredienser: potatis, lök, vitkål, grönkål, tomater, chili, örter, vitlök, gulbetor, bondbönor och två sorters morötter. Det är inte instant gratification, utan något jag har slitit för hela året. Den känslan skulle jag aldrig någonsin byta ut mot kaloritom ögonblicklig tillfredsställelse.

Och om en plånbokstom pixie på 150 cm kan göra det så kan du också. Vad är du redo att offra? Om du orkar läsa mina långa inlägg så tror jag att du inte är en person som ger upp så lätt. (Eller så är du min mamma. Hej mamma! Du som har lärt mig att inte ge upp. Love you!)

potatis

 

3 reaktioner på ”Crescendo vs instant gratification

  1. Jag håller med dig angående mobilsurfandet. Det är ett sattyg både bland barn och vuxna.
    Efter att ha haft ett annat jobb på en gymnasieskola har jag kommit tillbaka till den högstadieskola
    som jag jobbade på för tre år sedan. Åh herre min tid vilken förändring det har skett och det är
    inte till det bättre. Alla verkar vara mobilberoende och glömmer att livet är det som pågår just nu.
    Det sägs att barns första ord är: vänta. När mina barn var små så lärde de sig mamma, pappa
    och lampa.
    Hur ska det här sluta?

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s