Den avgränsade gemenskapen – är den verkligen så farlig?

Av en slump blev jag påmind om den här artikeln, som jag skrev för ganska exakt fem år sedan. Under femton års tid skrev jag regelbundet för Nerikes Allehanda, och strax innan den tidningens kultur- och nöjesredaktion på allvar föll offer för Stampens likriktningsslakt hoppade jag av. När jag nu läser artikeln så gör det nästan mer ont än det gjorde när jag skrev den. Jag skriver om hur det var och hur det blev: under mina aktiva år fanns en tydlighet, en närhet, en relation mellan skribenter och läsare. Man var någon. Nej, inte som skribent – som läsare. Det fanns en uppenbar mottagare, och som skribent stod man där tydlig som avsändare med sitt namn och sin byline, på gott och ont. Det rörde sig aldrig om rewrites eller TT-material som blandats ut med två rader lokalkoppling som skulle rättfärdiga lokaljournalistens adderade namn. Nej, det jag hade skrivit, skrev jag med dig i tankarna och det du läste, det var uppsökt och kurerat bara för dig. Vi hade en gemenskap, en krets.

na1-350x350

Kanske finns sådana förhållanden fortfarande, exempelvis i bloggformatet. Men skillnaden jag ser är en förflyttning av fokus. Inte bara från läsaren till skribenten själv, utan också av syftet. Att sälja. En produkt. En ideologi. En livsstil. Sig själv. Jag förstår att jag låter som om jag är strax över tvåhundra år gammal, men det är något så oerhört obehagligt över influencers.  Å andra sidan kan jag mycket väl förstå att om det är något influencers kan, så är det att skapa en gemenskap. Och ju mer fragmenterade vi blir i och med globalisering och multi-allt, desto viktigare blir det att hitta en gemenskap. Och ju mer det pratas om inkludering och öppenhet och allt åt alla nu, desto mer övertygad blir jag om att det vi behöver som människor är att få känna tillhörighet i små, väl avgränsade grupper. Sedan att man kan ha tårna inne i flera olika grupper, det är en annan femma. Men alla kan inte vara allt och hela tiden, även om hashtag värdegrunden påbjuder detta.

Lustigt nog så sammanfaller det här med att jag har lusläst Medborgerlig samlings idéprogram. Det skall inte stickas under stol med att jag inte finner ett hem i något av de etablerade partierna längre och därför söker alternativ. Nu saluför Medborgerlig samling en del idéer som är så uppåt väggarna att jag inte tror att de i längden vägs upp av det myckna vettiga de presenterar, men det var ändå en springande punkt som verkligen slog an en sträng hos mig: gemenskap.

na4-480x480

Herregud vad text jag har skrivit i mina dagar. Och ändå kommer det bara mer!

Jag tror att vi som människor behöver känna oss sedda, behövda och hemma någonstans. Allt tycks så förfärligt löst i konturerna nu. Kanske är det ett utslag av mitt hastiga åldrande, denna anstrykning av konservatism, men håll då i minnet att denna bångstyriga queera fulkulturtant med fyrtio tusen miljarder högskolepoäng har ganska långt att trilla innan det reaktionära träsket slutligen slukar mig. Och stopp nu, jag förstår också att inte allt var bättre förr. Det var väl tämligen hög självmordsfrekvens även under folkhemsåren. Och det är klart att om man inte passade in i de grupper som bjöds, då var det förstås nära inpå omöjligt att hitta gemenskap. Men varför måste man bara tänka i nu eller då? Tänk om vi kunde hitta ett samhälle där det inte ansågs suspekt att tänka i vi och dem, där vi har tydliga avsändare och mottagare där vi lättare såg varandra och där tydliga roller med tillhörande ansvar, rättigheter och skyldigheter inte är något farligt.

20160506_201826

Miljövänster med en redig slev konservativ vedspishöger – det är jag det. Hur lätt som helst att förstå!

Ironin i att jag skriver detta i en blogg med en helt oetablerad läsarkrets går mig inte förbi. Men min utgångspunkt är densamma som när jag recenserade facklitteratur eller intervjuade lokalartister: jag skriver för en viss, tänkt person. När jag skriver den här bloggen tänker jag mig dig som en person jag skulle kunna sitta och ta en kopp kaffe med och prata. Jag skulle inte behöva anpassa min vokabulär något nämnvärt, för jag utgår från att du är en hyfsat bildad person. Inte nödvändigtvis akademiker, men nyfiken och allmänbildad. Troligtvis tycker du att personligt ansvar är viktigt och det är heller inte helt otänkbart att du känner en oro inför framtiden. Men om du skall känna någon samhörighet med mig är du nog ingen skrivbordsgeneral, klicktivist eller storskrävlare. I min vi-gemenskap får vi saker att hända och vi förstår värdet av att göra det tillsammans när så krävs. Och nu låter jag så mycket som en politiker att jag kanske borde byta bana. Hörni, Medborgerlig samling, har ni någon stol ledig?

Osociala medier och chilisådd

Med ojämna mellanrum skall man utvärdera och eventuellt omvärdera sina principer, vanor och ställningstaganden. Ibland gäller det allvarliga saker såsom politisk hemvist och ibland mer trivialt såsom förhållande till sociala medier. Jag har haft mitt Twitterkonto sedan 2009. Som man ser om man tittar igenom min historik så har jag aldrig fastnat för det på allvar. Nyligen gjorde jag ett nytt försök, men det är som att jag fysiskt känner hur livet rinner ur mig för varje tumscroll nedåt. Så jag ger upp det. Igen.

När man skriver offentligt vill man oftast ha läsare. Jag är bortskämd genom att ha haft stadiga plattformar genom vad som då var Sveriges största landsortstidning och två av Skandinaviens största musiktidningar. Det var inte som att jag behövde anstränga mig för att få läsare under de femton åren, annat än att skriva så bra och engagerande som möjligt. Sedan fann jag mig stående på slentriantyckandets brant och började tacka nej till jobb. Under några år var jag bara sporadiskt aktiv och slog sedan till med en hel bok. Tack vare mitt förlag behövde jag inte marknadsföra mig själv den gången heller.

20180121_163704

Torkad chili och blivande chili

Så det här med att nå ut på egen hand är jag helt otränad på. Jag gjorde ett halvhjärtat försök på Twitter, men jag orkar inte sälja mig. Inte ”ids inte” utan orkar inte, fysiskt eller mentalt. När Twitter flimrade förbi ögonen på mig i morse var jag tvungen att släcka ned mobilen och gå ut och hämta in ved istället. Jag klarar inte det sociala spelet. För mig är det fascinerande hur ni orkar. För mig är det mer ansträngande att interagera med folk än att gräva ett helt potatisland. Jag har inte social ångest eller så men har svårt att engagera mig i ytliga sociala kontakter. Jag brukar förklara det med att jag bara har ett hjärta och jag föredrar att ge plats i det åt några få, än att skiva industriella, rakbladstunna, blodfattiga skivor som slabbas ut över stor yta. Summa summarum: jag får använda bloggen som dagbok och om det sprider sig så sprider det sig. Jag är glad att just du läser det här!

20171210_125328

En pequin-liknande chili som fick torka på själva plantan.

För mig är det viktigt att dokumentera och utvärdera. Under hela mitt första odlingsår har jag fotograferat nästan varje dag och fört bok över vad jag har gjort och odlat. Förra året sådde jag chilifrön ungefär vid den här tiden och tomater strax efter det. Nu hade vi ett väldigt konstigt år här (mitt hus ligger i zon 4 trots att det är på västkusten) med mycket regn och kyla, så kanske kommer detta år bli annorlunda, men jag måste ändå basera mina förändringar på de erfarenheter jag har gjort. Denna säsong sådde jag de starkaste chilisorterna redan den 28 december och en omgång av ampeltomaten Tumbling Tom Red idag (de andra tomaterna som tar mer plats får vänta ett bra tag till). Jag har just nu ganska bra med utrymme för hyllor (IKEA:s billiga Hyllis) och extrabelysning (Biltemas lysrör funkade utmärkt förra året, dyra varianter behöver nog bara proffsodlare, gissar jag) så jag förodlar ganska friskt och tidigt.

Hittills denna säsong har jag sått:

Trinidad Moruga Scorpion

Early Jalapeño

Jalapeño

Hot Lemon

Cayenne Long Slim

Rawit

Chiltepinpeppar Bird’s Eye

Hot Razzmatazz

De fem första har jag odlat tidigare och sår från egna frön. Rawit, Bird’s Eye och Razzmatazz är helt nya för mig, men det är roligt att hela tiden testa några nya sorter.

Annars idag har jag burit ut en färdigjäst hink med bokashi. Den tömde jag ner i en halvfull pallkrage, hackade upp och plattade ut med en spade och slutligen öste jag på ett tjockt lager snö. När det blir plusgrader och snön smälter på komposten så går jag ut och häller på ett tunt lager jord så det inte börjar att lukta för mycket. På pallkragen har jag helt enkelt lagt ett kompostgaller så att inga djur skall tycka att det är en bra idé att käka jäsande matrester. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är bokashi optimalt för mig: minimalt med jobb och maximalt med näring på rätt plats.

Det är inte riktigt slutet på januari än, men dagarna är redan ljusare och jag ägnar redan mycket tid åt både planering av det kommande odlingsåret och rentav lite faktiskt förarbete. Jag har planer på att testa att töja ut säsongen ännu mer i år, och detta återkommer jag till snart. Avslutningsvis vill jag visa vad jag hade för utsikt för exakt två år sedan:

20160120_113103

När jag bodde i en betonglåda i storstaden.

Nu ser jag istället detta när jag tittar ut:

20171211_155938

En bonusbild från när Yoshi ”hjälpte” mig fotografera chili:

20171210_125719_3

 

En obekväm sanning

Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet av den utmärkta Prepperpodden. Bland många intressanta saker diskuterades detta med anonymitet. Om man inte vill prata om att vara förberedd med sina vänner eller släkt så har jag full förståelse för det. Man kanske har byggt upp ett stort lager lättstulen mat, bor i stan eller inte kan försvara sig. Eller något annat, typ skyr folk. Allt ovanstående gällde för mig för fem år sedan. Nu skyr jag bara folk.

Jag har valt att inte vara en anonym bloggare, men så är jag inte heller en torrfoderhamster i ett höghus. Observera att jag har varit det under hela mitt vuxna liv, så jag lägger ingen som helst värdering i det, utan man gör vad man kan efter de förutsättningar man har. Det finns flera anledningar till att jag inte skriver under pseudonym: min önskan är att alla jag känner och bryr mig om skall vara så väl förberedda de bara kan om något händer. Extremt väder, krig, pandemi, arbetslöshet – you name it. Om jag skriver om hur jag arbetar för självhushållning tror jag att fler jag känner kommer att bli intresserade och ta det på allvar. Jag vet inte om det är så, men det känns troligare att någon i min närhet läser ett inlägg om det har mig som avsändare än om jag delar eller mailar länkar till någon anonym blogg, oavsett hur välskriven den är. Jag har haft betalda skrivjobb sedan tonåren, så jag vet hur mycket en personlig text kan betyda för människor, även dem man inte känner.

Sedan kan jag bara krasst konstatera att hur anonym man än tror att man är, så går det med lite vilja och kunskap att leta rätt på identiteten hos ganska många som pratar om sin personliga OpSäk. Jag har jobbat som journalist alldeles för länge för att inte leta rätt på somliga personers identitet bara för nöjes skull, för att se om jag kan. Det är lite Cluedo, liksom. Jag gör inte ett skit med informationen och skulle aldrig i livet avslöja något för någon. Jag är informationskompetent, inte informationsinkontinent. Jag förstår tanken bakom En svensk tiger och bladdrar givetvis inte om något som kan vara skadligt för folk eller nation.

hoppsan

Hoppsan, du gillade visst den där bilden i en Facebook-grupp och delade den på Twitter!

Det är klart att det finns människor som på allvar inte lämnar digitala avtryck efter sig, som inte ”finns på nätet”. Men då måste du verkligen, verkligen inte finnas på nätet. Du kan inte blogga, twittra och ha Facebook för då finns det alltid någon nitisk jävel som kan hitta pusselbitar, spåra bilder, leta i register, se stilistiska mönster, hitta en digital bakväg, skicka ett oskyldigt DM till någon i ledet, söka på ett speciellt dialektalt uttryck. Jag säger inte det här för att vara elak eller verka som en rabiat grävare, men jag vill bara säga att om det är viktigt för dig att vara helt anonym och förbli så, så skall du inte använda sociala medier, bloggar, kommentarfält eller chattar. Jag säger heller inte att jag är något slags elitsnok, men det är lättare än man kan tro att hitta folk.

Mig kan du alltså hitta enkelt. Fast frågan är varför du skulle vilja det? Jag har inget enkelt och lättstulet lager av något, jag är fattig som en kyrkråtta om du inte räknar värden som kärlek och livskvalitet i form av att bo långt åt helvete ute i skogen med ett par underbara grannar med omtanke och gevär. Det skulle ha gått bra jäkla långt in i ett SHTF-scenario innan någon försökte sno en potatisbinge eller en husvagn med höns på en knagglig skogsväg. Och befinner vi oss i det scenariot så ligger det trettio andra hus längs med den här vägen, som garanterat är minst lika intressanta för trötta, hungriga, desperata människor.

Så ja, jag skriver under eget namn, efter mycket funderande. En annan sak som togs upp i poddens senaste avsnitt var vem som är välkommen till en i en krissituation. Exemplet som togs upp var att en kusin man inte direkt umgås med, men som känner till att man försöker vara lite så där MSB-förberedd och hur det går till, dyker upp på förstutrappen. Den intervjuade Bohusprepper kommenterade att en sådan hypotetisk kusin snarare hade mindre rätt till hjälp än den vän som aldrig ens hade reflekterat över krisberedskap. Och det är här någonstans som detta kommer in med att jag gärna vill berätta om hur vi lite till mans kan förbereda oss på om något skulle hända.

veronicapalm

Problemet är att många, många stämmer upp i en lalala-kör, i stil med Veronica Palm (S). Mina jämnåriga har väl i snitt så där en 40 år kvar att leva. Det är klart att vi kanske inte alls har kärva tider framför oss. Det kanske blir 250 år utan krig, oroligheter eller problem. Vi kanske slipper extrema oväder. Det kanske bara blir en evig, lycklig värld där konsumtionshjulet rullar på och vår livskvalitet bara stiger. Då har ju jag slitit extra i onödan och den som avfärdat min oro har kunnat tillbringa sin fritid med att netflixa och mysa och dör som en lycklig och harmonisk människa på ett välskött sjukhus medan jag har gråa hår och betydligt färre skojiga pubrundor i bagaget. Men du, allvarligt, tycker du att det verkar som att vi går mot bättre tider?

Aesop-Ant

Bild från The Bard Company

Jag vill bara att du tänker ett steg längre. Och om du någonsin har tänkt tanken ”om något händer kan jag säkert åka till X” så kanske du skall kolla av det med X först. Jag sliter varje dag, året om för att bygga upp en vardag där jag och min make kan ta hand om min son, hans sambo och mina föräldrar om något skulle hända. Det är jag som går upp en timme tidigare före jobbet och sköter odling och stannar uppe tills solen går ner för att gräva nya land. Det är jag som läser på om höns, hur man bygger grindar, hur man tar fröer och hur man kan använda medicinalväxter utan att ta död på sig själv, istället för att hänga med i de senaste teveserierna. Det är jag som avgör vilka som tar del av det jag sliter för. Om någon annan vill skriva in sig på den försäkringen, då vill jag också veta vad den personen bidrar med. Sjukvårdskunskap? Stor fysisk styrka? Matlager? Häst? Bred överlevnadskunskap? Vapen och tillhörande kunskap?

20160506_195420

Men jag förstår om folk tycker att jag är kall och beräknande. ”Klart man skall hjälpa sina vänner!” Även människor som inte har gjort någonting överhuvudtaget för att bygga upp den hjälpen och säkerheten? Men oj … det är nästan som att jag talar om svenskars inställning till NATO nu … Hoppla! Men visst. Det är klart att alla situationer inte är lika varandra. Grader i helvetet och allt det där. Jag kan absolut ponera scenarion där jag kan ha huset fullt av folk för att krisen är kontrollerat tillfällig. Då delar vi på det som finns. Men om risken är stor att krisen blir långvarig, då kommer jag att prioritera, och då får den som dyker upp oanmäld och utan plats i den närmaste familjen ett matpaket och en natts sömn. En vanlig analogi är att om du inte betalar hemförsäkringen så spelar det ingen roll hur villig du är att börja betala den när huset har brunnit ner. Det är inte konstigare än så.

Om du har läst ända hit är du antagligen seriöst intresserad eller seriöst oroad (eller seriöst uttråkad …). Då kan jag rekommendera att du läser de här två inläggen: Minsta möjliga förberedd och Prepping – En sund nybörjarguide .

Jordbruksverket försökte dölja slaktbilder för allmänheten

Jag lånar SVT:s rubrik här, rakt av, eftersom den så väl beskriver det som har hänt. Jag nämnde detta som hastigast i mitt inlägg Höns, husvagn och en oväntad vänskap, men tycker faktiskt att materialet förtjänar en egen post. Jordbruksverket, en statlig myndighet, försökte alltså efter påtryckningar från företag hindra vetenskapligt framtaget utbildningsmaterial från att nå offentligheten. Smaka på den igen: en statlig myndighet försökte förhindra att allmänheten fick ta del av forskning.

Läs gärna SVT:s artikel i sin helhet, men här kommer snabbgenomgången:

Läromedlet Utbildning i djurvälfärd i samband med slakt och annan avlivning består av ”650 webbsidor, 800 illustrationer och 150 videoklipp som i detalj beskriver hur bedövning och slakt ska gå till”. När läromedlet skulle publiceras krävde Kött- och Charkföretagen tillsammans med Svensk Fågel ”att materialet skulle förses med lösenord så att allmänheten inte skulle få fri tillgång till det”. ”Branschens kraftiga reaktioner satte press på finansiären, Jordbruksverket, som gav vika och krävde att forskarna skulle begränsa tillgängligheten.” ”SLU:s jurist Lennart Jonsson avgjorde konflikten genom att besluta att materialet skulle vara offentligt och hänvisa till den akademiska integriteten.

Först och främst skall vi notera att läromedlet är finansierat av bland andra Jordbruksverket. Men branschen vill alltså inte att det skall bli allmänt känt hur det ser ut på helt vanliga svenska slakterier. Visst, företag vill göra business till vilket pris som helst och undvika negativ publicitet. De vill inte att du skall veta något, bara hosta upp cash som en lydig konsument. Men Jordbruksverket tyckte alltså att det var fullständigt rimligt att förbjuda att materialet spreds ut till folket det företräder. Vad säger paraplyorganisationernas och Jordbruksverkets agerande här? Känns inte det här ganska … dystopiskt? För det är ju inte asfaltsläggning det handlar om, utan levande, kännande varelser – i ett samhälle som ständigt klappar sig själv på axeln och berömmer sin egen öppenhet.

Personligen har jag ganska svårt att förstå paraplyorganisationernas rädsla. Det kommer regelbundet ut bilder av hur det ser ut i vanliga svenska djurfabriker, och trots bilder i massmedia av ruttnande griskadaver och sönderhackade höns så tickar köttkonsumtionen vidare. Bilder som är ljusår värre och vidrigare än det instruerande material SLU har tagit fram. Hur skulle bilder och text framtagna i syfte att utbilda människor i djurvälfärd kunna göra saken värre? Det är helt obegripligt.

disa

Skärmdump från SLU:s utmärkta resurs

Om du är intresserad av djur, djurvälfärd eller är intresserad av att ta del av neutral information kring hur slakteriverksamheten ser ut (eller bör se ut) i Sverige rekommenderar jag starkt detta material. Om du intresserar dig för Jordbruksverkets agerande så finns en nyutkommen artikel om konflikten här. Det är i sammanhanget ganska tragikomiskt att det i Jordbruksverkets vision står: ”Kunskap och utveckling har stor betydelse för oss. Vi menar att en modern myndighet är en lärande myndighet.”

Ta gärna en titt på modulen som handlar om fjäderfä: visa Jordbruksverket och Svensk Fågel att du inte uppskattar mörkläggning av forskning. Sedan, visa staten och storföretagen att du inte gillar att bli styrd: skaffa egna höns.

Höns, husvagn och en oväntad vänskap

För vad som känns som en evighet sedan gjorde jag ett kort besök i det som möjligen kan sammanfattas som ”preppervärlden”. Av någon anledning dök Urvaken upp i mitt flöde på Twitter och jag blev nog först av allt nyfiken på någon som hade valt ett så fyndigt alias. Efter att ha sträckläst hans utmärkta blogg förstod jag att det jag har hållit på med i varierande grad sedan jag flyttade hemifrån numera kallades att preppa. Efter det hittade jag En Svensk Prepper.

Jag tror att det tog ungefär tre röda sekunder innan han började gubbgnälla om att jag var vegetarian och feminist, och jag på att han var en tröttsam kötthetsare och mer feminist än han själv ville medge. [Vänligen observera att beskrivningen av händelseförlopp, ordval och vinkel kan variera beroende på avsändare.] Vis av klappträ så nappade jag naturligtvis inte på hans beten utan försåg honom istället med fakta på ett synnerligen vältaligt och balanserat sätt.

Nej, men allvarligt: även om jag inte inbillar mig att jag har förändrat något fundamentalt i hur han tänker och känner kring ämnena så måste våra diskussioner ha varit något utöver det vi var vana vid. För vi har blivit goda vänner och har utökat varandras mentala kartor med nya områden. Men detta med köttkonsumtion är helt klart en vattendelare i prepper- och självhushållarvärlden, där strömmen med köttätare är som Niagarafallet, och vegetarianer är som en liten ringlande regndroppe på en fönsterruta.

Syftet med den här bloggen är inte att driva djurrättsfrågor. Om du vill veta mer om hur det kan se ut i helt vanliga svenska djurfabriker så rekommenderar jag istället ett besök på just Djurfabriken. (Uppdatering: Eller detta, högst aktuella, jätteviktiga!) Jag kommer inte att gå in djupare på varför jag hittills har valt bort kött, annat än att jag inte tycker om att orsaka lidande. Däremot är jag inte principiellt emot köttätande.

Jag har bott i lägenhet hela mitt liv, fram tills 2016. Nu när jag bor i skogen har jag omvärderat mina tidigare beslut eftersom förutsättningarna har förändrats. (Tankeexperiment rekommenderas; de är inte farliga.) Av vanliga köttdjur är det troligtvis bara höns som är lämpliga för mig. Om jag skall ha höns skall jag också klara av att hålla dem på ett sådant sätt att de har det bästa liv en domesticerad höna kan ha och jag skall klara av att döda dem när den dagen kommer. Att leja bort dödandet är inte aktuellt enligt mitt sätt att tänka. En bekants bror är jägare och har höns och det är nu min förhoppning att jag skall få komma på studiebesök där.

20180106_142420

När vi köpte vår gamla Volvo 745 kom det med en husvagn på köpet. Den står nu och väntar på att bli omgjord till hönshus. Det är klart att jag gärna hade byggt en stor ladugård istället, men som vanligt tittar jag främst på lösningar som innebär återbruk. Säkert är det så att jag någon gång i framtiden kommer att bygga något annat, men precis som med odlingarna så är mitt mål just nu att komma igång så fort som möjligt, i så stor skala som jag kan hantera, till ett pris jag har råd med.

Marillion eller kylskåpet?

Det finns en massa saker som skrämmer mig med apkalypso, förlåt, apokalypsen. Givetvis kommer en massa livsviktiga saker som värme, mattillgång och fungerande sjukvård först i tankeexperiment, men uschiamej vad jag skulle lida utan musik. För jag är inte direkt inne på lägereldsgitarrister. Grovt indelat kan man plocka ut tre genrer eller områden som jag – under normala förhållanden – inte kan leva utan. Virtuos progressiv rock (Marillion), superkomplex teknisk dödsmetall (The Faceless) och smart melodiös synth (VNV Nation). Mina favoritlåtar lånar sig alltså väldigt dåligt till akustisk gitarr. Ett tankeexperiment där elektriciteten är borta, eller sällsynt, är en tämligen smärtsam övning. Givetvis har jag gått igenom scenariot grundligt och förberett mig på en mängd sätt: fotogenlampor, bensindriven elgenerator, kamin med kokplatta och stort vedlager. Det säger sig själv att om jag var tvungen att välja, skulle generatorelen gå till att hålla frysen vid liv och inte till att spela ”Firth of Fifth”.

cd

Det är kanske inte säkert att du förstår exakt hur mycket det smärtar att tänka den tanken. En värld i krig eller kris skulle vara nog illa att leva i, men en värld där jag inte kan lyssna på musiken jag älskar … jag vet inte ens hur jag skall beskriva den känslan. Hela mitt liv har musiken betytt allt. Den har tröstat mig, den har räddat livet på mig, den gjorde att jag fann juniors pappa, den har stimulerat mig och utvecklat mig intellektuellt. Den har gjort att jag har intresserat mig för allt från psykologi och historia till språk och politik. Mina tidigaste minnen är av musik. Jag födde barn till Slowdive. Det första som händer när jag vaknar är att det spelar en låt i skallen på mig. Jag har skrivit om musik sedan jag var 16 (och har fått en musikerbiografi utgiven) och lyssnar med brinnande intresse på ny musik i en tid där många jämnåriga nöjer sig med att nostalgilyssna. När jag brottas med den vidriga tanken på en värld utan elektricitet försöker jag tänka på att finurliga band som Detektivbyrån antagligen skulle kunna musicera även utan ström … fast hur skulle jag få höra dem? Gah, så var vi där igen.

Förvisso har jag tagit det säkra före det osäkra och gift mig med en multiinstrumentalist och kan i allra värsta fall producera en och annan ton själv. Men har vi preppat akustiska instrument? Inte i någon större utsträckning. Till och med trumsetet är digitalt. Vi har en ukulele, en stålsträngad och en nylonsträngad akustisk gitarr, kazoo, ägg och shaker. Inte ens ett piano. Dålig prepp! Det blir inga progressiva epics med det utbudet.

Jag är inte säker på varför jag helt kallt kan fundera på hur man kan utvinna smärtstillande preparat ur medicinalväxter, men må riktigt illa om jag tänker för länge på hur det skulle vara att inte kunna sätta nålen på en vinyl närhelst jag ville. Kanske är det för att om läget är så illa att man inte ens kan lyssna på musik i stereoanläggning, så har man antagligen fullt upp med att överleva. Bokstavligt talat.

Ensam och själv

December var kanske inte den roligaste månaden på 2017. Jag hade jobbat mig, inte in i väggen kanske, men helt slut. Eftersom jag arbetar inom utbildningsväsendet är det kanske väntat. En vän lade upp en bild på Facebook som gick ut på att det var osolidariskt mot arbetslösa att arbeta hårt. Även om jag förstår hur hen menar – att man inte skall arbeta sönder sig för att någon annan skall kunna sko sig på en – så kändes det som en fet smäll i nyllet just då. Jag har under större delen av höstterminen använt alla delar av hjärnan, hållit femtio bollar i luften och fått spela både mentalt schack och Hej fucking Knekt för att ro ett projekt i hamn och var så tömd att jag fick ställa in allt julfirande för en vecka i tystnad och ensamhet.

20171216_113227

Det var min första jul i ensamhet någonsin. Jultraditioner är inte något stort eller viktigt för mig och eftersom min familj är liten har det aldrig varit tal om något Fanny & Alexander-spektakel om jularna. Det var helt okej att inte fira jul. Ingen julmat, ingen julteve annat än några julspecialer på BBC (mitt favoritprogram QI, till exempel). Det var nyttigt att inte fira jul. Dels blev det väldigt uppenbart hur helt själv man är här ute i skogen. Dels gjorde sig naturen påmind när en del av taket stormade bort och jag fick klättra upp på taket i blåst och regn. Men det kändes äkta. Jag kunde inte låta bli att tänka på alla människor som just då satt och log falska leenden hos människor de inte tycker om, omgivna av plastiga saker inköpta för hutlösa summor. Jag kaste ner från stegen igen och gick in och lade på lite mer ved i kaminen. Att självvalt vara allena en jul är bara att rekommendera. Men i all ödmjukhet vill jag också säga att följande dikt av Richard Hill gjorde sig påmind:

Every evening
before she went to bed
Mrs. O’Neill said
goodnight to the nice announcer
on her small T.V.
Because she was eighty
and very much alone.
And when she died
he never even went to her funeral.