En obekväm sanning

Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet av den utmärkta Prepperpodden. Bland många intressanta saker diskuterades detta med anonymitet. Om man inte vill prata om att vara förberedd med sina vänner eller släkt så har jag full förståelse för det. Man kanske har byggt upp ett stort lager lättstulen mat, bor i stan eller inte kan försvara sig. Eller något annat, typ skyr folk. Allt ovanstående gällde för mig för fem år sedan. Nu skyr jag bara folk.

Jag har valt att inte vara en anonym bloggare, men så är jag inte heller en torrfoderhamster i ett höghus. Observera att jag har varit det under hela mitt vuxna liv, så jag lägger ingen som helst värdering i det, utan man gör vad man kan efter de förutsättningar man har. Det finns flera anledningar till att jag inte skriver under pseudonym: min önskan är att alla jag känner och bryr mig om skall vara så väl förberedda de bara kan om något händer. Extremt väder, krig, pandemi, arbetslöshet – you name it. Om jag skriver om hur jag arbetar för självhushållning tror jag att fler jag känner kommer att bli intresserade och ta det på allvar. Jag vet inte om det är så, men det känns troligare att någon i min närhet läser ett inlägg om det har mig som avsändare än om jag delar eller mailar länkar till någon anonym blogg, oavsett hur välskriven den är. Jag har haft betalda skrivjobb sedan tonåren, så jag vet hur mycket en personlig text kan betyda för människor, även dem man inte känner.

Sedan kan jag bara krasst konstatera att hur anonym man än tror att man är, så går det med lite vilja och kunskap att leta rätt på identiteten hos ganska många som pratar om sin personliga OpSäk. Jag har jobbat som journalist alldeles för länge för att inte leta rätt på somliga personers identitet bara för nöjes skull, för att se om jag kan. Det är lite Cluedo, liksom. Jag gör inte ett skit med informationen och skulle aldrig i livet avslöja något för någon. Jag är informationskompetent, inte informationsinkontinent. Jag förstår tanken bakom En svensk tiger och bladdrar givetvis inte om något som kan vara skadligt för folk eller nation.

hoppsan

Hoppsan, du gillade visst den där bilden i en Facebook-grupp och delade den på Twitter!

Det är klart att det finns människor som på allvar inte lämnar digitala avtryck efter sig, som inte ”finns på nätet”. Men då måste du verkligen, verkligen inte finnas på nätet. Du kan inte blogga, twittra och ha Facebook för då finns det alltid någon nitisk jävel som kan hitta pusselbitar, spåra bilder, leta i register, se stilistiska mönster, hitta en digital bakväg, skicka ett oskyldigt DM till någon i ledet, söka på ett speciellt dialektalt uttryck. Jag säger inte det här för att vara elak eller verka som en rabiat grävare, men jag vill bara säga att om det är viktigt för dig att vara helt anonym och förbli så, så skall du inte använda sociala medier, bloggar, kommentarfält eller chattar. Jag säger heller inte att jag är något slags elitsnok, men det är lättare än man kan tro att hitta folk.

Mig kan du alltså hitta enkelt. Fast frågan är varför du skulle vilja det? Jag har inget enkelt och lättstulet lager av något, jag är fattig som en kyrkråtta om du inte räknar värden som kärlek och livskvalitet i form av att bo långt åt helvete ute i skogen med ett par underbara grannar med omtanke och gevär. Det skulle ha gått bra jäkla långt in i ett SHTF-scenario innan någon försökte sno en potatisbinge eller en husvagn med höns på en knagglig skogsväg. Och befinner vi oss i det scenariot så ligger det trettio andra hus längs med den här vägen, som garanterat är minst lika intressanta för trötta, hungriga, desperata människor.

Så ja, jag skriver under eget namn, efter mycket funderande. En annan sak som togs upp i poddens senaste avsnitt var vem som är välkommen till en i en krissituation. Exemplet som togs upp var att en kusin man inte direkt umgås med, men som känner till att man försöker vara lite så där MSB-förberedd och hur det går till, dyker upp på förstutrappen. Den intervjuade Bohusprepper kommenterade att en sådan hypotetisk kusin snarare hade mindre rätt till hjälp än den vän som aldrig ens hade reflekterat över krisberedskap. Och det är här någonstans som detta kommer in med att jag gärna vill berätta om hur vi lite till mans kan förbereda oss på om något skulle hända.

veronicapalm

Problemet är att många, många stämmer upp i en lalala-kör, i stil med Veronica Palm (S). Mina jämnåriga har väl i snitt så där en 40 år kvar att leva. Det är klart att vi kanske inte alls har kärva tider framför oss. Det kanske blir 250 år utan krig, oroligheter eller problem. Vi kanske slipper extrema oväder. Det kanske bara blir en evig, lycklig värld där konsumtionshjulet rullar på och vår livskvalitet bara stiger. Då har ju jag slitit extra i onödan och den som avfärdat min oro har kunnat tillbringa sin fritid med att netflixa och mysa och dör som en lycklig och harmonisk människa på ett välskött sjukhus medan jag har gråa hår och betydligt färre skojiga pubrundor i bagaget. Men du, allvarligt, tycker du att det verkar som att vi går mot bättre tider?

Aesop-Ant

Bild från The Bard Company

Jag vill bara att du tänker ett steg längre. Och om du någonsin har tänkt tanken ”om något händer kan jag säkert åka till X” så kanske du skall kolla av det med X först. Jag sliter varje dag, året om för att bygga upp en vardag där jag och min make kan ta hand om min son, hans sambo och mina föräldrar om något skulle hända. Det är jag som går upp en timme tidigare före jobbet och sköter odling och stannar uppe tills solen går ner för att gräva nya land. Det är jag som läser på om höns, hur man bygger grindar, hur man tar fröer och hur man kan använda medicinalväxter utan att ta död på sig själv, istället för att hänga med i de senaste teveserierna. Det är jag som avgör vilka som tar del av det jag sliter för. Om någon annan vill skriva in sig på den försäkringen, då vill jag också veta vad den personen bidrar med. Sjukvårdskunskap? Stor fysisk styrka? Matlager? Häst? Bred överlevnadskunskap? Vapen och tillhörande kunskap?

20160506_195420

Men jag förstår om folk tycker att jag är kall och beräknande. ”Klart man skall hjälpa sina vänner!” Även människor som inte har gjort någonting överhuvudtaget för att bygga upp den hjälpen och säkerheten? Men oj … det är nästan som att jag talar om svenskars inställning till NATO nu … Hoppla! Men visst. Det är klart att alla situationer inte är lika varandra. Grader i helvetet och allt det där. Jag kan absolut ponera scenarion där jag kan ha huset fullt av folk för att krisen är kontrollerat tillfällig. Då delar vi på det som finns. Men om risken är stor att krisen blir långvarig, då kommer jag att prioritera, och då får den som dyker upp oanmäld och utan plats i den närmaste familjen ett matpaket och en natts sömn. En vanlig analogi är att om du inte betalar hemförsäkringen så spelar det ingen roll hur villig du är att börja betala den när huset har brunnit ner. Det är inte konstigare än så.

Om du har läst ända hit är du antagligen seriöst intresserad eller seriöst oroad (eller seriöst uttråkad …). Då kan jag rekommendera att du läser de här två inläggen: Minsta möjliga förberedd och Prepping – En sund nybörjarguide .

8 reaktioner på ”En obekväm sanning

  1. Ja, man har ju en ganska klar bild över vilka som skulle vara välkomna och vilka som får klara sig på egen hand, det svåra är väl att avvisa den som står där utanför dörren och inte vet hur den ska klara sig. En av anledningarna till att man är anonym……
    Bra skrivet!

    Liked by 1 person

    • Tack! Ja, det är självklart ingen lätt fråga, vem som skall få hjälp och inte. Jag är lite bildningsromantiker och den eviga förbättraren, så jag skulle ha svårt att inte missionera självhushållningens evangelium. Så jag får ta risken att behöva avvisa den som vill ta del av hjälp utan att ha bidragit eller kunna bidra med något själv.

      Liked by 1 person

  2. Gillar stilgreppet med rubriken. 🙂

    I övrigt ligger det väldigt mycket i det du skriver, både den egna inställningen och människor i omgivningen som ger uttryck för tanken att komma och gästa om det händer något så livet i stan inte är så kul längre. Blir mentalt jobbigt att tänka för långt i de banorna. Eventuella barns ev. respektives föräldrar och ev. syskon, hur hanterar man det?

    Din tanke att den som kommer med något, mat, kunskap eller andra resurser, tror jag många skulle behöva reflektera över. Problemet är väl att de som inte behöver tänka på sånt är de som tänker på sånt medan de som verkligen borde fundera över sin situation inte gör det alls. Jag kan förstå förträngningsmekanismerna men vuxna människor borde väl kunna ta sig förbi dem?

    Det ökade allmänna intresset för förberedelser, nu är väl den officiella linjen en vecka, har gjort det lite lättare att ta upp att folk bör ha något så de klarar sig.

    Liked by 1 person

    • Tack, kul att du noterade rubriken! Jag har en viss fäbless för att smyga in småsaker i texter. Jo, precis. Detta med närstående av olika slag skulle ju bli svårt att hantera. Men jag hoppas att mitt öppna kommunicerande kan göra att en och annan av dem faktiskt tänker till före.

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s