Den avgränsade gemenskapen – är den verkligen så farlig?

Av en slump blev jag påmind om den här artikeln, som jag skrev för ganska exakt fem år sedan. Under femton års tid skrev jag regelbundet för Nerikes Allehanda, och strax innan den tidningens kultur- och nöjesredaktion på allvar föll offer för Stampens likriktningsslakt hoppade jag av. När jag nu läser artikeln så gör det nästan mer ont än det gjorde när jag skrev den. Jag skriver om hur det var och hur det blev: under mina aktiva år fanns en tydlighet, en närhet, en relation mellan skribenter och läsare. Man var någon. Nej, inte som skribent – som läsare. Det fanns en uppenbar mottagare, och som skribent stod man där tydlig som avsändare med sitt namn och sin byline, på gott och ont. Det rörde sig aldrig om rewrites eller TT-material som blandats ut med två rader lokalkoppling som skulle rättfärdiga lokaljournalistens adderade namn. Nej, det jag hade skrivit, skrev jag med dig i tankarna och det du läste, det var uppsökt och kurerat bara för dig. Vi hade en gemenskap, en krets.

na1-350x350

Kanske finns sådana förhållanden fortfarande, exempelvis i bloggformatet. Men skillnaden jag ser är en förflyttning av fokus. Inte bara från läsaren till skribenten själv, utan också av syftet. Att sälja. En produkt. En ideologi. En livsstil. Sig själv. Jag förstår att jag låter som om jag är strax över tvåhundra år gammal, men det är något så oerhört obehagligt över influencers.  Å andra sidan kan jag mycket väl förstå att om det är något influencers kan, så är det att skapa en gemenskap. Och ju mer fragmenterade vi blir i och med globalisering och multi-allt, desto viktigare blir det att hitta en gemenskap. Och ju mer det pratas om inkludering och öppenhet och allt åt alla nu, desto mer övertygad blir jag om att det vi behöver som människor är att få känna tillhörighet i små, väl avgränsade grupper. Sedan att man kan ha tårna inne i flera olika grupper, det är en annan femma. Men alla kan inte vara allt och hela tiden, även om hashtag värdegrunden påbjuder detta.

Lustigt nog så sammanfaller det här med att jag har lusläst Medborgerlig samlings idéprogram. Det skall inte stickas under stol med att jag inte finner ett hem i något av de etablerade partierna längre och därför söker alternativ. Nu saluför Medborgerlig samling en del idéer som är så uppåt väggarna att jag inte tror att de i längden vägs upp av det myckna vettiga de presenterar, men det var ändå en springande punkt som verkligen slog an en sträng hos mig: gemenskap.

na4-480x480

Herregud vad text jag har skrivit i mina dagar. Och ändå kommer det bara mer!

Jag tror att vi som människor behöver känna oss sedda, behövda och hemma någonstans. Allt tycks så förfärligt löst i konturerna nu. Kanske är det ett utslag av mitt hastiga åldrande, denna anstrykning av konservatism, men håll då i minnet att denna bångstyriga queera fulkulturtant med fyrtio tusen miljarder högskolepoäng har ganska långt att trilla innan det reaktionära träsket slutligen slukar mig. Och stopp nu, jag förstår också att inte allt var bättre förr. Det var väl tämligen hög självmordsfrekvens även under folkhemsåren. Och det är klart att om man inte passade in i de grupper som bjöds, då var det förstås nära inpå omöjligt att hitta gemenskap. Men varför måste man bara tänka i nu eller då? Tänk om vi kunde hitta ett samhälle där det inte ansågs suspekt att tänka i vi och dem, där vi har tydliga avsändare och mottagare där vi lättare såg varandra och där tydliga roller med tillhörande ansvar, rättigheter och skyldigheter inte är något farligt.

20160506_201826

Miljövänster med en redig slev konservativ vedspishöger – det är jag det. Hur lätt som helst att förstå!

Ironin i att jag skriver detta i en blogg med en helt oetablerad läsarkrets går mig inte förbi. Men min utgångspunkt är densamma som när jag recenserade facklitteratur eller intervjuade lokalartister: jag skriver för en viss, tänkt person. När jag skriver den här bloggen tänker jag mig dig som en person jag skulle kunna sitta och ta en kopp kaffe med och prata. Jag skulle inte behöva anpassa min vokabulär något nämnvärt, för jag utgår från att du är en hyfsat bildad person. Inte nödvändigtvis akademiker, men nyfiken och allmänbildad. Troligtvis tycker du att personligt ansvar är viktigt och det är heller inte helt otänkbart att du känner en oro inför framtiden. Men om du skall känna någon samhörighet med mig är du nog ingen skrivbordsgeneral, klicktivist eller storskrävlare. I min vi-gemenskap får vi saker att hända och vi förstår värdet av att göra det tillsammans när så krävs. Och nu låter jag så mycket som en politiker att jag kanske borde byta bana. Hörni, Medborgerlig samling, har ni någon stol ledig?

10 reaktioner på ”Den avgränsade gemenskapen – är den verkligen så farlig?

  1. Hej Åsa! Nu fick jag klarhet i varför jag började blogga igen – efter två års uppehåll – jag behövde precis det som du skriver om här:
    —————–
    Jag citerar
    Nej, det jag hade skrivit, skrev jag med dig i tankarna och det du läste, det var uppsökt och kurerat bara för dig. Vi hade en gemenskap, en krets.
    Kanske finns sådana förhållanden fortfarande, exempelvis i bloggformatet. Men skillnaden jag ser är en förflyttning av fokus. Inte bara från läsaren till skribenten själv, utan också av syftet. Att sälja. En produkt. En ideologi. En livsstil. Sig själv.
    —————
    Som gammal, gammal pensionär så har jag tydligen saknat den där gemenskapen som fanns i jobbet och dem, som som var knutna till mig och mitt jobb på något sätt, via internet eller i direkt gemenskap. Vad bra att jag fick läsa i din blogg, hmhm. Jag och min fru spelar visserligen bridge en gång i veckan, men det är ett minimum av gemenskap…..

    Liked by 1 person

    • Välkommen till min blogg! Jag har ofta funderat på om internet kommer att göra människor mindre ensamma när de har gått i pension. Det är klart att det är svårt att ersätta ”analoga” möten människor emellan men dels borde man kunna hålla sig synlig för människor, behålla kontakten med sin krets lättare? Den som inte syns hamnar också långt bak i folks medvetanden. Att skriva hjälper en också både att tänka och lära, vilket man absolut skall göra hela livet om man kan och vill.

      Liked by 1 person

      • Trevligt att få kontakt – så här 🙂
        Får jag citera dig i min blogg – tänker skriva om just detta – mindre (?) ensam som pensionär – med internet? Du har ju träffat huvudet på spiken så att säga, hahaha!

        Liked by 1 person

  2. Ping: Gemenskap – på internet? | Macilane´s blogg.

  3. Ping: Tjock, lat och jävligt omotiverad | En Svensk Prepper - Prepping, krisberedskap och personlig frihet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s