Behöver du den där?

Jag är skyldig till att ha köpt skräp genom åren, dock eventuellt något mindre än svenssonsnittet. Men det är ekonomin som har hejdat mig (jag är sparsam), inte min obegränsade klokskap eller mitt etiskt korrekta förhållningssätt. I detta inlägg kommer jag att diskutera konsumtion, och det är svårt att göra utan privata värderingar. Jag kommer därför troligen att skriva saker du inte håller med om. Det är okej. Jag menar inte att jag sitter inne med den ultimata sanningen.

Somliga kommer till insikt tidigt i livet, andra aldrig: insikten att vi konsumerar fel saker. Kanske borde jag vara en duktig akademiker och länka till forskning, men att vi producerar och konsumerar mer än vad som är bra för planeten torde kunna klara sig utan källa i en enkel blogg. Häromdagen hade Sundsvalls Tidning åsikter om konsumtion, denna gång via slavbilliga kinesiska Wish. Möjligen en bra översikt, men helt ärligt: vet vi inte redan det? Att bara titta på dokusåpor är dåligt för hjärnan, att dricka en massa sprit är dåligt för kroppen, att köpa en massa plast från Kina är dåligt för världen.

FF&GW

Mina älsklingar Fake Fox och Glow Worm, av Lena Ståhl

Jag är lite trött på begreppet hållbarhet eftersom det misshandlas i hundra studentuppsatser jag handleder och i varenda eviga handlingsplan, men som gammal gröning så är det ju något jag trots allt funderar mycket över. Kanske är det så att jag helt enkelt har uppnått den kvot av skräp som krävs, kanske det är något som är svårt att förmedla till den som inte själv ännu är mättad på den typen av konsumtion. För det finns ju så mycket man vill ha!

dbd

Broderad av Björns syster. Jag har strukit bonaden nu, jag lovar, mamma!

Mitt första steg bort från skräpkonsumtionen var för ett dussin-ish år sedan när jag drastiskt minskade på det massproducerade och istället började lägga nöjespengarna på one-of-a-kind-konst, hantverk och begagnat/antikt. För behovet av estetik finns där. Jag är hellre hemma än ute i världen och vill ha ett hem som är lika konstigt som jag. Jag har inrett hemmet med saker från konstskolestudenter, lokala hantverkare och vintageprylar och tycker att det är mycket finare än crap från någon av alla de där ”unika” inredningsbutikerna. Oavsett om man köper plastprylen från Wish eller från ”Underbart & Blommigt” som själva har köpt den på Wish eller från liknande distributör så är prylen tillverkad av ett miljövidrigt material i en diktatur, av barn, och fraktad över halva jorden.

20180208_161139

Min favoritkopp av Thomas Hellström står alltid framme istället för i koppskåpet. Present från Christin.

Ja, visst överdriver jag för effekt nu, men du kan ge dig den på att åtminstone ett par av de där påståendena är sanna för en majoritet av klafset som säljs genom Wish. Och jag överdriver, för du vet ju redan det där.

Problemet är nog inte att alternativen inte finns. Problemet är att det är så lätt att klicka. Se. Klicka. Äga. Se. Klicka. Äga. Och det som inte är massproducerat och vinstmaximerat finns sällan i se-klicka-äga-sammanhang. Om det är så att man inte tycker att den typen av konsumtion är ett problem, ja då behöver man ju inte fundera så mycket mer. Det finns ingen knivskarp linje utstakad för rätt och fel i konsumtion. Men om man vill experimentera lite med sig själv kan man ställa sig frågan: ”Varför köper jag den här?” Det är inte min fiffigt unika idé, utan något många talar om i privatekonomi. Vilket är syftet med att jag köper just den här prylen nu? Svaret behöver inte alls vara ”jag klarar mig inte utan den”. Man kan köpa saker bara för att de är fina. Eller bara för att man vill stötta en hantverkare.

En gång för många år sedan, när jag blev ensamstående, sorterade jag ut massvis med saker i samband med att jag och junior flyttade till en mindre lägenhet. En del skänkte jag till Röda korset, en del slängde jag. Jag gick alltså igenom allt jag ägde och bedömde om jag verkligen behövde saken längre. Till och med mina skivor. (Jag kom ner på ungefär femtonhundra och jag har har sålt och givit bort säkert lika många genom åren.) I den där storstädningen försvann tio sjutummare med en av mina favoritartister. Ett par ganska svåra sjuor dessutom. Jag vände upp och ned på hela hemmet igen, men de var borta. Jag fick inse att de hade åkt med i skänkes-högen.

20180208_173506

Kärt återseende. Gåva från SH i början av 90-talet.

Det var fruktansvärt jobbigt och ett tag tänkte jag att jag skulle försöka få tag i dem igen. Men en av singlarna hade jag fått personligen av artisten själv och ett ersättningsexemplar skulle aldrig betyda samma sak. Så jag gick vidare. Efter många år var det inte så farligt längre. Det var en världslig sak. När jag sedan skulle flytta till Göteborg gick jag återigen genom en storsortering – och döm om min förvåning när jag hittade singlarna i en plastficka bland juniors barnleksaker. Gud vet hur de hade namnat där, men jag tackade makterna: jag hade lärt mig en läxa – att man kan leva utan en viss sak även om man inte tror det – och som belöning för det fick jag tillbaka dem.

20180208_185533

Silvergaffelsnigel böjd av Arne, ljusstake efter mormor.

Noterar ni något i bildtexterna ovan? Jo, kopplingen till människor som betyder något för mig. När jag sitter här och skriver ser jag: katt smidd av Lena Ståhl, glas målat av junior, gjutjärnsunderlägget efter mormor, glaskista jag köpte första gången jag var hos Clive, tavla målad av Alma, sparbössa från mitt dop, tavla vävd av Christins mamma, knasigt handgjort keramikmonster från den där gången jag fick flyga privatplan till Tallinn, Gustavsbergsporslin från Solgärd, halmkonst skapad av Gunnar, miniatyrbroderier gjorda av mamma. Ni fattar. Gissa vilka saker jag skänkte till Röda korset den där gången, helt utan hjärtekval? Plast från Kina.


PS. Jag har även skivor, demos, böcker och konst av bland andra (rätt ur FB-vänlistan, förlåt om jag har missat någon):

LinusJohn, Alma, Clive, DagJoakim, Rickard, Jonas, Markus,  John C, BjörnAnders M, Steffe, Anders J, Tobias, David, Anton, Janne, Stefan, Janek, Daniel, Carl, Acke, ”Harriet”, Kate, Christian, Peter, Richard, Johan, Magnus P, Lalle, Christer, Fredrik, Mattias, Martin, Fredrik, Agneta och Niclas. Köp musik, konst och hantverk av dina vänner!

(Och om ni inte är rädda för att misslyckas kan ni alltid skapa själva. Den här har jag gjort.)

HB157

 

 

6 reaktioner på ”Behöver du den där?

  1. Hög igenkänningsfaktor! Jag hade en kort och intensiv Wish-period för något år sedan. Insåg snabbt att det mesta var skräp av dålig kvalitet, senare så har även hållbarhetsperspektivet dykt upp. Kort sagt så frågade jag mig själv varför jag köper detta billiga skräp – jag har faktiskt råd att köpa bra grejor på hemmaplan (om jag behöver dem). Man är ganska löjlig och lättpåverkad ibland inser jag. Försöker styra upp detta numera och det känns som att jag tänker efter mera nu. Mitt sparmål på 20% är en bra sporre och det tar numera emot att köpa även sådant som jag behöver. Jag har även börjat titta mer på alla dessa lokala köp o sälj grupper på Facebook – där tror jag att jag kommer att fynda en del när det är dags att handla till vårt framtida hus. Bit för bit försöker jag plocka bort onödiga konsumtionsmönster i mitt liv. Hållbarhetsperspektivet spelar också en allt större roll när jag handlar – hellre lite dyrare och något som kommer att hålla länge.

    Liked by 1 person

    • Det du säger om sparmål är intressant. Jag finner att när jag aktivt går in och gör/kontrollerar min privatekonomibudget så blir jag bra mycket snålare. Därför går jag över min privatekonomi oftare och oftare för att sporra mig själv. Du verkar tänka klokt på alla håll och kanter.

      Liked by 1 person

  2. Är inte fullt så drastiskt som bloggaren men brukar tänka ”behöver jag den eller vill jag ha den” och om jag tycker att jag behöver den så väntar jag, minst en vecka, innan jag slår till. Inte sällan har ”behovet” av saken försvunnit efter en vecka. 🙂 Har inte varit så hela livet så jag har en del krafs stående, brukar skoja om att vi aldrig kan flytta för det är för mycket att packa och magasinera, det är vådan av att ha plats i uthus. Tycker jag kommer ganska långt bara genom att tänka att köpa kvalité istället för kvantitet. En gjutjärnspanna håller lika länge som många teflon- eller keramikpannor. Svårt att stå emot en del elektronikprylar från Kina, exempelvis handhållen kommunikationsradio för en situation där telefon och mobiler kanske inte funkar.

    Liked by 1 person

    • Det där med att lägga band på sig själv och vänta: det är nog vad som skiljer klokt folk från … mindre klokt. Självkontrollen. Att inte sjabbla bort pengarna på impuls jämt. Det är klart att jag inte är 100 % felfri och har så klart impulsklickat hem exempelvis fröer även nu på senare tid. Det är också intressant att du nämner ”har inte varit så hela livet” – kan det ha något med det där att göra, att man når en viss gräns av krafs, när man inser att det inte behövs mer? Den där Kina-elektroniken, fungerar den bra? Jag skulle nog vara lite rädd att köpa sådant från Kina. (Helt baserat på fördomar och ingen egen erfarenhet! 😉 )

      Gilla

      • Visst är det så med krafset, att man har nån slags mättnadsnivå. Jag tror den sjunker med åren så varefter mängden krafs ökar sjunker behovet och när man når lämplig krafsnivå blir det snart för mycket även om man slutar skaffa sånt. Man och man… För min del funkar det lite så, jag har nästan slutat köpa onödiga prylar men kastar en del. (Sen kan kanske en utomstående tycka att en del ”nödvändiga” prylar jag köper är meningslösa.)

        Kinaelektronik… Jag tycker man får förhållandevis mycket funktion för pengarna. Köpte lite walkitalkisar. Behöver 4-5 så jag tog hem 8 så jag har reserver och det är fortfarande mycket billigare än att köpa här. I alla fall tills moms och avgifter börjar läggas på. Funkar helt ok men det är inte grejer jag väljer i första hand om jag är beroende av att det fungerar jämt.

        Rent lurad har jag bara blivit på en GPS-grej till hunden. Hon har en tendens att dra iväg lite för långt. GPS-mojen visade konsekvent att hon var i Holland 😀 så den fick gå i soporna.

        Apropos fröer så köper jag gärna från Nordgen när de säljer vilket de brukar göra varje år nån gång i mars om jag minns rätt. Det är alltid spännande, kan bli bra men också dålligt. Senaste potatisarna jag köpte var nog inte menade som människomat, definitivt osmakliga. I år öppnar de första mars https://shop.nordgen.org/ och det gäller att hänga på låset för det brukar ta slut fort, i alla fall de roliga grejerna.

        Liked by 1 person

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s