Nämen, var jag inte odödlig?

Det finns vissa saker man inte helt kan förstå förrän man själv har upplevt det. Kärleken. Eller väggen. Den man går in i. Eller ofta rusar man väl in i den i 180. Ibland blir man påhejad av folk som inte bryr sig. Ibland oroar sig folk som bryr sig. Men man fortsätter att acceptera den ena kvalificerade och krävande uppgiften efter den andra. Man vill ju inte göra någon besviken. När man både älskar sitt jobb och gärna vill lösa knepiga problem, förbättra saker, är det nog lätt hänt att man plötsligt står där med pannbenet krossat mot väggen. Vägen dit är lång, men väggen dyker upp snabbare än man hinner förstå. Pang.

20180226_145751

Min utsikt. ”Perfekt” sa läkaren som sjukskrev mig. Vila och småpyssel med plantor, på sin höjd.

Jämför med mitt senaste inlägg. Skrivet för bara två veckor sedan. Hög på adrenalin och min egen uppblåsta förmåga. Strax efter det blev jag skickad till akuten med bröstsmärtor. ”Vi hittar inget fel på dig” sa läkarna som tog prover, mätningar och röntgen nästan en hel dag. Med mig fick jag ett läkarintyg på ”influensaliknande symptom”, kanske mest för att jag själv sa att jag hade influensa. Svåra bröstsmärtor, inte kunna formulera en tanke, gråta för ingenting, sova 16 timmar utan att bli utsövd, konstant tänka på arbetet man inte gör när man är sjukskriven … japp, typiskt influensa!

Nu i helgen som gick skulle en vän komma hit och hjälpa mig med att bygga om husvagnen till hönsvagn. ”Hjälpa till” tänkte jag och log snett och såg framför mig hur jag höll på och arbetade till solnedgången så pannbenet skallade över nejden medan hjälpen hade givit upp för dagen. ”Vakna! Vi skall bygga hönsvagn!” skrattade jag på Twitter. Jag fattade fortfarande inte. En timme senare låg jag på soffan och tystgrät över hur jävla klen jag är som inte kunde stå upp. Där låg jag hela helgen. Min vän tillsammans med min make gjorde det mesta som behöver göras i grunden för att transformera en skabbig husvagn till ett fint hönspensionat.

20180227_115721

En annan vän övertygade mig att göra Karolinska Institutets självskattningstest för stress och utmattning. Eftersom det är helt omöjligt att erkänna ens för mig själv att jag är svag, tog jag i i underkant när jag svarade på frågorna. Och ändå fick jag skyhöga resultat, långt långt över ”du är i riskzonen”. En lång historia i korthet: jag träffade en läkare som efter ett långt och detaljerat samtal sjukskrev mig en månad. Utmattningssyndrom. Hjärntrötthet. Han sa att jag nu hade min chans att vila hjärna och kropp och kanske komma undan med ett par månaders sjukskrivning snarare än ett par år. Jag har sprungit maraton i uppförsbacke så länge på jobbet att jag har ignorerat allt: fötterna börjar blöda, näsan börjar blöda, ögonen börjar blöda, hjärnan börjar blöda. Och jag ba SMÄRTA ÄR SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN!

Det jag skall göra nu är att följa tre råd: vila så mycket jag kan, ha fasta rutiner (inga problem för en aspie) och genomföra en liten sak om dagen. Det här är vad jag har genomfört idag. Denna korta text som skulle ha runnit ur mig på 15 minuter för bara ett halvår sedan har tagit hela dagen. Bokstavligen hela dagen. Jag har fått sova i flera omgångar mellan skrivandet, läsa om sakta, fundera på om jag har missat något som krävs för att läsaren skall hänga med. Bröstet värker och huvudet snurrar. Att skriva det här har varit mer än vad jag egentligen klarar av just nu, men jag vill ändå få det sagt: ett lönejobb är inte värt det här. Om du är i riskzonen kommer du inte att lyssna på mig. Det ligger i sakens natur. Men om du ständigt överpresterar, i kombination med att vilja förbättra på jobbet och inte göra någon besviken: snälla gör KEDS-testet. Jag är oerhört tacksam att min vän med logisk auktoritet och varm omtanke tryckte på rätt knappar hos mig. Nu skall jag vila, och det är möjligt att det tar ett litet tag innan jag skriver här. Kanske kan jag ta som ”dagens uppgift” att skriva något kort här framöver. Sköt om er så länge. Utbrändhet är jävligt dålig prepp.

 

4 reaktioner på ”Nämen, var jag inte odödlig?

  1. Aj aj aj, been there. Var så ego du bara kan, tänk på dig själv och vila. Känn inåt vad du behöver just nu och be om hjälp istf att hjälpa andra!

    Gilla

  2. Jobbigt läge. Jag har i långa perioder jobbat mindre än heltid för att ”hinna med livspusslet” och få egentid. Brist på egentid kan stressa mig även om jag inte har så mycket att göra. Ta tid för dig själv, låt tankarna gå sina egna vägar. Ha det bra!

    Gilla

  3. Fy vad jobbigt! Ta hand om dig och TA DET LUGNT! Och tro sedan inte att du kan börja jobba heltid så fort du mår lite bättre. Läkaren kommer troligtvis att trappa upp väldigt långsamt och du kommer säkert att känna dig otålig och vilja jobba mer, men ta det i små, lugna steg annars blir det så lätt bakslag. Har haft flera kollegor som varit med om liknande och de beskriver ivern att ”komma igång” och trappar upp arbetstiden lite för fort och sedan är de tillbaka i väggen igen. Tillåt dig att vara löjligt oproduktiv på jobbet en längre tid framåt, det kommer du att må bra av. Njut av att få vara hemma mer och pyssla i trädgården när du börjar känna att orken kommer tillbaka.

    Liked by 2 people

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s