Jag lever

Jag lever.

Men jag är sjukskriven fortfarande. Ni är några som har hört av er och undrar så här kommer en kortkort update. Mitt yrke är att läsa komplicerade akademiska texter och komma med förslag på hur de kan bli ännu bättre. Min superkraft har varit att jag har kunnat läsa och skriva snabbt och kvalitativt. Jag har skrivit ofattbara mängder text i olika genrer och exempelvis recensioner har jag i princip kunnat knåpa ihop i sömnen. Idag har jag publicerat min första recension sedan i höstas. Jag vet inte hur jag skall förklara hur det är att det tog tre veckor för mig att skriva den. Det är som att ha kunnat göra ett Iron Man-lopp och plötsligt inte ha något skelett i benen. Man ligger där som en slafsig sörja och vill bara gråta. Men jag ger fan inte upp. Något har pajat i mitt huvud vad gäller finmotoriken och minnesfunktionen så bara att skriva ett sådant här inlägg med tankar tar flera timmar. Läsa om och om och om för att förstå vad jag själv har skrivit, för att försöka undvika att framstå som en illitterat idiot. Bara att få fingrarna att träffa rätt tangent är en kamp. Att skriva små oviktigheter på Twitter med bara tummarna på mobilen går okej. Att skriva en recension av en skiva blir plötsligt något sammansatt och påfrestande.

Natti

Jag har övat på min finmotorik lite, lite grand varje dag genom att skriva för hand om skivan jag ville recensera. Igår var det dags att ta mod till mig att öppna laptopen och försöka sammanfoga mina anteckningar. Det var dags inte minst för att jag inte vill låsa mig själv i en rädsla för att misslyckas. Texten blev väl inte det bästa jag någonsin har skrivit, särskilt inte eftersom det är ett av mina absoluta favoritband det gällde, men den är ett bevis på att jag håller på att hitta mig själv igen. Nu när texten är publicerad har jag sådan ångest, sådant stresspåslag att jag andas ytligt och mår illa. Men om jag någonsin skall komma tillbaka måste jag öva på att göra saker som tillhör det gamla livet. Och vad kan vara mer passande än det jag har gjort sedan jag var 16?

Jag vill tro att jag har blivit mer ödmjuk inför hur människor kan känna inför att läsa och skriva. Det är lätt att tro att det är en baggis när man har excellerat i det sedan man var fyra. Men när man sitter med elräkning från två leverantörer och försöker förstå kWh och nätkostnader och till slut bara gråter och ger upp och räcker över räkningen till maken, då blir man jävligt ödmjuk.

20180606_140841

Men nog om det här. Jag arbetar mig sakta tillbaka och hoppas hoppas hoppas på att kunna börja arbeta lite till hösten. Jag längtar ju efter mitt jobb! Det om något måste vara ett gott tecken. Under tiden har jag fortfarande tidsbegränsning på skärmtid och utsätter mig inte för något som stressar mig eftersom hjärnan måste få vila för att läka. Hönan Bacon har kycklingen Natti och hönan Fröken Fleggman har kycklingarna Gulio Ägglesias och De Niro och det är ungefär så mycket action jag orkar med om dagarna. Jag är hemma hela dagarna och gör inte så mycket annat än att försöka bli frisk. Och jag känner hopp. Det är viktigt. Jag skulle säga att det är en av de viktigaste sakerna att se till att ha i preppen!

Okej vs inte okej

Idag skulle jag gå ut till brevlådan. Detta är mina fotspår i snön. Inte okej. (Perspektivet luras lite, det är 37 cm snö.)

20180308_142931

Det här var vad som väntade mig i brevlådan. En kavalkad av härliga fröer som min älskade vän Lotta skickat. Vilken underbar present, som verkligen piggade upp mig. (Fast jag var tvungen att glädje-tacksamhets-böla lite först.)

20180308_170512

Så mycket mer orkar jag inte idag. Vissa dagar är det som att gå runt i ett eko. Det är skrämmande och lärorikt, detta.

 

Försiktigt framåt med fröglädje

Sjukskrivningen fortsätter och just nu mår jag inte speciellt mycket bättre. Härom dagen skulle jag förklara för någon att stressen har kommit ikapp mig och slagit mig i skallen med en basketklubba. Ja, så fungerar hjärnan just nu. Den ger mig helt andra ord än jag hade tänkt mig. Ordet jag sökte (på vågrätt fyra) var förstås brännbollsträ. Förstår ni hur skrämmande det är för någon, vars enda styrka i livet har varit ord och att tänka fort, när orden blir till alfabetssoppa?

Dagarna går och jag tar korta promenader med grannen och hans hund. Varje gång jag närmar mig huset igen känner jag en lättnad. Jag inser att den här bloggen inte blev vad du, eller jag, trodde att den skulle bli, men nu får den vara det den är. Självhushållning handlar inte om att visa upp den snyggaste fasaden; det handlar om att klara dagen, att saker fucking löser sig.

20180304_110711

Jag har sått lite fröer och så sakteliga börjat göra i ordning förodlingen ute i gästhuset. Det finns hopp i varje litet frö (säger jag och låter som en jäkla motivational poster). Jag har inte riggat den reflekterande bakgrunden än. Det går gå som det går. I jorden så här långt finns all chili, en del tomater, två paprikasorter, gul lök (två sorter), rödlök, purjo, schalottenlök, silverlök, röd basilika och vanlig basilika, oregano, ruccola och spenat.

20180306_162420

Det finns nog få saker som är så bra för tillfrisknande som djur. Yoshi och Samus hjälper mig (just nu är det ett tyst krig mellan mig och Samus rörande huruvida plasten skall ligga kvar på lökfrösådden). Här synes Yoshi när vi skatteplanerar:

20180302_151450

På söndag flyttar hönsen in och vi är inte ett dugg klara med hönsvagnen. Planen var att ha på värmefläkten inne i den så att det blev helt torrt så vi kunde täta. En hel natts och en hel dags blötsnö says no. Lyckligtvis finns några dagar kvar för att fixa det sista. Jag får bistå med glada hejarop, för jag har knappt ork att gå ut till vagnen. Vagnen måste dessutom roteras 45 grader för att vi skall få plats med den mobila utegården.

20180306_162543

För någon som kan jobba natt och dag för att något skall bli bra från början, som planerar i det oändliga, är det minst sagt en utmaning att nöja sig med något som funkar temporärt. Jag hade ritat på en jättebra lösning där man kunde öppna en lucka utifrån och ta äggen, men det får bli i version 2.0. Nu blir det ett gammalt nattduksbord med en plastinsats från IKEA som blir reden. Hönsen kommer inte att bry sig ett smack, och jag får gilla läget.

En annan sak som fick bli temporär och gratis var fröförvaring. Återigen, jag hade en jättefin idé till något i trä, men gissa vad? En gammal kartong till ett mikrofonstativ och silvertejp fick bli lösningen.

20180223_122955

Samus och Yoshi sitter på ved som väntar på att klyvas. Den kan nog få vänta ett tag, är jag rädd. För just nu handlar livet om att läka.

20180306_162918

 

Terapi i tysthet

Jag tar min sjukskrivning på allvar. Är ute en del i solen men gör inget som påfrestar hjärnan eller kroppen. Jag fotograferar mycket (låter ju lite högtravande när det är en sunkig gammal mobil man använder) eftersom det får mig att må bra. Jag har begränsat min datortid till 30 minuter om dagen men fuskade lite idag eftersom jag beställde potatis från Larsviken. Det blev Casablanca (tidig potatis), Juliette och Amandine (sommarpotatis) och Asterix och Sparrispotatis (vinter/lagringspotatis). Är det någon annan särskilt god eller bra sort jag bör prova?

Det är den första mars och det ser ut så här på gården:

20180301_132007

För prick ett år sedan såg det ut så här:

20170225_090242

Jag längtar så mycket efter våren och odling! Under tiden får jag ta promenader med katterna.

20180301_132334

 

Nämen, var jag inte odödlig?

Det finns vissa saker man inte helt kan förstå förrän man själv har upplevt det. Kärleken. Eller väggen. Den man går in i. Eller ofta rusar man väl in i den i 180. Ibland blir man påhejad av folk som inte bryr sig. Ibland oroar sig folk som bryr sig. Men man fortsätter att acceptera den ena kvalificerade och krävande uppgiften efter den andra. Man vill ju inte göra någon besviken. När man både älskar sitt jobb och gärna vill lösa knepiga problem, förbättra saker, är det nog lätt hänt att man plötsligt står där med pannbenet krossat mot väggen. Vägen dit är lång, men väggen dyker upp snabbare än man hinner förstå. Pang.

20180226_145751

Min utsikt. ”Perfekt” sa läkaren som sjukskrev mig. Vila och småpyssel med plantor, på sin höjd.

Jämför med mitt senaste inlägg. Skrivet för bara två veckor sedan. Hög på adrenalin och min egen uppblåsta förmåga. Strax efter det blev jag skickad till akuten med bröstsmärtor. ”Vi hittar inget fel på dig” sa läkarna som tog prover, mätningar och röntgen nästan en hel dag. Med mig fick jag ett läkarintyg på ”influensaliknande symptom”, kanske mest för att jag själv sa att jag hade influensa. Svåra bröstsmärtor, inte kunna formulera en tanke, gråta för ingenting, sova 16 timmar utan att bli utsövd, konstant tänka på arbetet man inte gör när man är sjukskriven … japp, typiskt influensa!

Nu i helgen som gick skulle en vän komma hit och hjälpa mig med att bygga om husvagnen till hönsvagn. ”Hjälpa till” tänkte jag och log snett och såg framför mig hur jag höll på och arbetade till solnedgången så pannbenet skallade över nejden medan hjälpen hade givit upp för dagen. ”Vakna! Vi skall bygga hönsvagn!” skrattade jag på Twitter. Jag fattade fortfarande inte. En timme senare låg jag på soffan och tystgrät över hur jävla klen jag är som inte kunde stå upp. Där låg jag hela helgen. Min vän tillsammans med min make gjorde det mesta som behöver göras i grunden för att transformera en skabbig husvagn till ett fint hönspensionat.

20180227_115721

En annan vän övertygade mig att göra Karolinska Institutets självskattningstest för stress och utmattning. Eftersom det är helt omöjligt att erkänna ens för mig själv att jag är svag, tog jag i i underkant när jag svarade på frågorna. Och ändå fick jag skyhöga resultat, långt långt över ”du är i riskzonen”. En lång historia i korthet: jag träffade en läkare som efter ett långt och detaljerat samtal sjukskrev mig en månad. Utmattningssyndrom. Hjärntrötthet. Han sa att jag nu hade min chans att vila hjärna och kropp och kanske komma undan med ett par månaders sjukskrivning snarare än ett par år. Jag har sprungit maraton i uppförsbacke så länge på jobbet att jag har ignorerat allt: fötterna börjar blöda, näsan börjar blöda, ögonen börjar blöda, hjärnan börjar blöda. Och jag ba SMÄRTA ÄR SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN!

Det jag skall göra nu är att följa tre råd: vila så mycket jag kan, ha fasta rutiner (inga problem för en aspie) och genomföra en liten sak om dagen. Det här är vad jag har genomfört idag. Denna korta text som skulle ha runnit ur mig på 15 minuter för bara ett halvår sedan har tagit hela dagen. Bokstavligen hela dagen. Jag har fått sova i flera omgångar mellan skrivandet, läsa om sakta, fundera på om jag har missat något som krävs för att läsaren skall hänga med. Bröstet värker och huvudet snurrar. Att skriva det här har varit mer än vad jag egentligen klarar av just nu, men jag vill ändå få det sagt: ett lönejobb är inte värt det här. Om du är i riskzonen kommer du inte att lyssna på mig. Det ligger i sakens natur. Men om du ständigt överpresterar, i kombination med att vilja förbättra på jobbet och inte göra någon besviken: snälla gör KEDS-testet. Jag är oerhört tacksam att min vän med logisk auktoritet och varm omtanke tryckte på rätt knappar hos mig. Nu skall jag vila, och det är möjligt att det tar ett litet tag innan jag skriver här. Kanske kan jag ta som ”dagens uppgift” att skriva något kort här framöver. Sköt om er så länge. Utbrändhet är jävligt dålig prepp.

 

Hjälp, jag skall bli hönsmamma!

Den största utmaningen för mig är inte hårt, fysiskt arbete, intensivt tankearbete, tålamod eller något sådant, utan att kommunicera med människor jag inte känner. Jag kan bli riktigt uppfinningsrik för att slippa ens skicka ett textmeddelande till någon. Och ändå har jag under lätt ångest och med klappande hjärta nu kontaktat en person för att köpa höns.

Så nu är det upp till bevis. Jag har samlat på mig information om höns i långt över ett år nu: läst böcker, sett videor, läst bloggar och kollat i Facebook-grupper. Raser, hönshus, hönsgårdar, foder, sjukdomar. När vi köpte vår guldiga Volvo 745 fick vi en husvagn på köpet. Den var lite för skraltig för att användas som husvagn, men lite för fin för att tacka nej till. Eftersom jag gillar återbruk tänkte jag att den kunde göras om till hönshus. Och nu vill det till att jag kan leva upp till mina vackra ord om att jag gillar utmaningar … för den 11 mars skall fem hönor och en tupp flytta in!

20180106_142358

Inte sista gången Samus kommer att tycka att just den här vagnen är spännande, misstänker jag.

Efter nästan onödigt mycket research bestämde jag mig för att jag ville prova Hedemorahöns. Dels gillar jag tanken på att en lantras skall förbli stark i Sverige, dels verkar de fint anpassade till klimatet här. Även om jag bor i Västra götaland så bor vi aningen mer i zon 4 än i 3 eftersom vi bor så högt. Och Hedemora skall tydligen klara lite kyla. Pippisarna som säljaren visade bild på var glatt ute och knatade i snön.

Som det mesta när det gäller självhushållning så finns det några hinder att övervinna. Vi kan börja med ”bokstavligt talat”: det är den där marken igen. Just nu står husvagnen mellan gästhuset och förrådet, och där är inte optimalt att ha den. Jag vill ha ned den en bit på tomten så att hönsen hamnar mitt i det område som ändå måste bearbetas inför framtiden. (Sten, stubbar, helt prilliga hallonsnår, kullar och dalar, åkervinda, nymfomaniska vildsmultron, buskar, grus och träbôs och Gud Vet Allt.) Jag tänker ju permakultur och vill att det ena skall ha nytta av det andra och tvärtom. I permakulturtänkandet skall man se problemet och försöka vända det till en fördel. Även om jag kan se fördelen med stubbar och stenar så är det lite svårt att räkna ut hur jag skall få dem att arbeta för mig när problemet är att de ligger i vägen för att få dit husvagnen.

20180209_145434

Här ungefär vill jag ha hönshuset. Accio hönshus!

Så nu skall jag främst arbeta med att inreda husvagnen till hönshus och hoppas att transportproblemet löses på något sätt. Men först skall jag bli frisk från den här infernaliska pesten som kallas influensa!

Apkalypso i Prepperpodden

aplovespp

I fredags hade jag besök av den eminente En Svensk Prepper som spelade in vårt samtal om självhushållning, varför skogen är bättre än staden, stelbenta könsroller och smarta lösningar. Samtalet sänds i Prepperpodden (avsnitt nummer 5) och det kanske är därför du är här? Jag lovade nämligen att skriva ett kompletterande blogginlägg med länkar till de saker vi pratade om.

Tidigt i samtalet nämner jag att jag hade olika kriterier jag utgick ifrån när jag letade hus. Dessa kriterier hittar du i det här inlägget. Vi pratade också mycket om odling och att jag måste jordförbättra en hel del eftersom min tomt var sur och otämjd vildmark när jag flyttade in. Jag jordförbättrar på två sätt: dels vänder jag ner biologiskt material såsom gräs, löv och sly i jorden, dels blandar jag ner matavfall i jorden. Jag komposterar enligt bokashimetoden och använder hinkar och strö från Mikrojord, där du också kan läsa mer om vad bokashi är. De är även grymt snabba på att svara på frågor.

Vi pratar också om hügelkultur, och här finns en bra beskrivning av vad det är. Jag vill dock tillägga att det inte alls behöver vara större trästockar man använder (som på deras bilder), utan man kan bygga hügelkulturbäddar med hjälp av tjockare pinnar, rötter, stubbar och sly också. Jag har redan byggt en typ av hügelkultur bakom mitt växthus. Jag har lagt lecablock i en rektangel och klämt ner alla förra säsongens chili- och tomatplantor med jord och allt. Längst ned ligger ett tunt lager obrunnen hästskit. Under vintern har det fått ligga till sig och sjunka ihop och i mars någon gång kommer jag att täcka det hela med kanske tio centimeter jord. Jag planerar att odla lök och dill i den bädden eftersom det inte är så näringskrävande (eller dyrt, om det går åt skogen). Vi får se hur det går: jag älskar att experimentera och gör inte alltid ”som man skall”.

Och om det nu till äventyrs är någon som tror att Svenskprepper och jag överdriver när vi beskriver min mark, så har ni här ett typexempel på hur det ser ut när jag skall anlägga land eller gräva hål för fruktträd:

20170826_133134

Jag pratar även om ampeltomaten Tumbling Tom Red. Det kan tyckas att 46 kronor för 10 frön är hutlöst, men det är också enda påsen du behöver köpa. Efter en säsong har du hundratals fröer till nästa säsong. Fråga runt: kanske har någon i din närhet odlat det så att du kan få några fröer? Den lämpar sig alltså för balkonger eller precis var du vill. Jag hade dem som sagt i höga plastkrukor så att jag lätt kunde bära dem in och ut i början av våren när det fortfarande var kallt så fort solen gick ned. Den 23 april kom de första tomatbebisarna och de fortsatte leverera ända tills långt in i september. Här en bild av min veranda, där också ett av Julas miniväxthus skymtar bakom Tumbling Tom-plantorna. Mer om detta nedan.

20170705_123353

Permakulturboken – Framtiden i din trädgård! av familjen Arvidsson har jag tipsat om förut, men det skadar inte att länka igen. Odlingstunneln jag pratar om kommer jag att skriva ett separat inlägg om senare, men här är i vilket fall en länk till den. I ett nötskal: billigare och stabilare än de flesta andra på marknaden.

Jag nämner också att jag förodlar med extraljus för att ha starka plantor när det är dags för utplantering. Jag har ett svindyrt lysrör från Nelson Garden och resten är från Biltema.

Detta är vad som skiljer dem åt:

Nelson: T5-lysrör, 24 W, 6400 K (färgtemperatur) 1200 lumen

Biltema: T5-lysrör, 13 W,  3000 K (färgtemperatur) 1000 lumen

Utifrån detta är det tydligt att Nelson är snäppet bättre, men ett sådant lysrör kostar 459 kronor och det från Biltema kostar 149 kronor. Om man har tänkt starta en kommersiell chiliodling eller har fett med cash så är Nelson en nobrainer, men om man, som jag, budgetodlar, så testar man gärna Biltema först. Efter ett års användning kan jag inte säga att skillnaden mellan Nelson och Biltema var så stor att den rättfärdigar priset. Jag fick igång mina plantor i tid, de blev friska och starka och överlevde utplantering. Det är det kvitto jag behöver för att fortsätta köra på Biltema tills någon kommer med övertygande argument för varför jag bör tänka på annat sätt.

I min förodling använder jag, som vi diskuterade i podden, IKEA-hyllan Hyllis och Biltemas frostskyddsfolie. Folien är alltså till för att reflektera ljuset, inte för att frostskydda. Här är en bild på hur det ser ut:

20170417_122511

Det som inte syns på bilden här är att jag har sådan folie på framsidan också. På bilden har jag alltså rullat upp dem för att komma åt att vattna. Strax efter bilden togs köpte jag två Hyllis till och ställde så att säga ”front-mot-front” med de andra Hyllisarna och hängde folien på båda ”ryggarna”, så att det blev som ett litet rum. Det kan vara därför som jag fick ett så bra resultat av Biltema-lysrören, för att ljuset studsade runt mot både folien och de förzinkade hyllorna.

Jag nämnde också att jag ute i odlingstunneln har ett extra miniväxthus för att kunna ställa ut lite mer härdiga plantor tidigt. Spenat, persilja och ruccola till exempel klarar sig fint där. Jag har köpt mina två på Jula, och normalpris är 199 kronor. Köp det inte för det, utan vänta tills de har en drive och det kostar 99 kronor.  Det miniväxthuset står alltså inne i odlingstunneln och när det varnas för minusgrader bakar jag in det i IKEAs billighetstäcke Myskgräs. Det andas förstås inte lika bra som fiberduk, men är å andra sidan varmare och går att tvätta i maskin när säsongsbehovet är över.

Vi nämnde även Sneckenströms Ekohandel, och här hittar du dem. Slutligen nämnde jag också Teknikpreppers blogg, och dit tycker jag att du kan klicka dig nu! Hoppas att du tyckte om poddavsnittet, och jag kommer att återkomma regelbundet med tankar och tips om odling där. Här gärna av dig med frågor, antingen här nedan i kommentarerna, direkt till Svenskprepper eller på Twitter, där jag finns här och Svenskprepper finns här.

Behöver du den där?

Jag är skyldig till att ha köpt skräp genom åren, dock eventuellt något mindre än svenssonsnittet. Men det är ekonomin som har hejdat mig (jag är sparsam), inte min obegränsade klokskap eller mitt etiskt korrekta förhållningssätt. I detta inlägg kommer jag att diskutera konsumtion, och det är svårt att göra utan privata värderingar. Jag kommer därför troligen att skriva saker du inte håller med om. Det är okej. Jag menar inte att jag sitter inne med den ultimata sanningen.

Somliga kommer till insikt tidigt i livet, andra aldrig: insikten att vi konsumerar fel saker. Kanske borde jag vara en duktig akademiker och länka till forskning, men att vi producerar och konsumerar mer än vad som är bra för planeten torde kunna klara sig utan källa i en enkel blogg. Häromdagen hade Sundsvalls Tidning åsikter om konsumtion, denna gång via slavbilliga kinesiska Wish. Möjligen en bra översikt, men helt ärligt: vet vi inte redan det? Att bara titta på dokusåpor är dåligt för hjärnan, att dricka en massa sprit är dåligt för kroppen, att köpa en massa plast från Kina är dåligt för världen.

FF&GW

Mina älsklingar Fake Fox och Glow Worm, av Lena Ståhl

Jag är lite trött på begreppet hållbarhet eftersom det misshandlas i hundra studentuppsatser jag handleder och i varenda eviga handlingsplan, men som gammal gröning så är det ju något jag trots allt funderar mycket över. Kanske är det så att jag helt enkelt har uppnått den kvot av skräp som krävs, kanske det är något som är svårt att förmedla till den som inte själv ännu är mättad på den typen av konsumtion. För det finns ju så mycket man vill ha!

dbd

Broderad av Björns syster. Jag har strukit bonaden nu, jag lovar, mamma!

Mitt första steg bort från skräpkonsumtionen var för ett dussin-ish år sedan när jag drastiskt minskade på det massproducerade och istället började lägga nöjespengarna på one-of-a-kind-konst, hantverk och begagnat/antikt. För behovet av estetik finns där. Jag är hellre hemma än ute i världen och vill ha ett hem som är lika konstigt som jag. Jag har inrett hemmet med saker från konstskolestudenter, lokala hantverkare och vintageprylar och tycker att det är mycket finare än crap från någon av alla de där ”unika” inredningsbutikerna. Oavsett om man köper plastprylen från Wish eller från ”Underbart & Blommigt” som själva har köpt den på Wish eller från liknande distributör så är prylen tillverkad av ett miljövidrigt material i en diktatur, av barn, och fraktad över halva jorden.

20180208_161139

Min favoritkopp av Thomas Hellström står alltid framme istället för i koppskåpet. Present från Christin.

Ja, visst överdriver jag för effekt nu, men du kan ge dig den på att åtminstone ett par av de där påståendena är sanna för en majoritet av klafset som säljs genom Wish. Och jag överdriver, för du vet ju redan det där.

Problemet är nog inte att alternativen inte finns. Problemet är att det är så lätt att klicka. Se. Klicka. Äga. Se. Klicka. Äga. Och det som inte är massproducerat och vinstmaximerat finns sällan i se-klicka-äga-sammanhang. Om det är så att man inte tycker att den typen av konsumtion är ett problem, ja då behöver man ju inte fundera så mycket mer. Det finns ingen knivskarp linje utstakad för rätt och fel i konsumtion. Men om man vill experimentera lite med sig själv kan man ställa sig frågan: ”Varför köper jag den här?” Det är inte min fiffigt unika idé, utan något många talar om i privatekonomi. Vilket är syftet med att jag köper just den här prylen nu? Svaret behöver inte alls vara ”jag klarar mig inte utan den”. Man kan köpa saker bara för att de är fina. Eller bara för att man vill stötta en hantverkare.

En gång för många år sedan, när jag blev ensamstående, sorterade jag ut massvis med saker i samband med att jag och junior flyttade till en mindre lägenhet. En del skänkte jag till Röda korset, en del slängde jag. Jag gick alltså igenom allt jag ägde och bedömde om jag verkligen behövde saken längre. Till och med mina skivor. (Jag kom ner på ungefär femtonhundra och jag har har sålt och givit bort säkert lika många genom åren.) I den där storstädningen försvann tio sjutummare med en av mina favoritartister. Ett par ganska svåra sjuor dessutom. Jag vände upp och ned på hela hemmet igen, men de var borta. Jag fick inse att de hade åkt med i skänkes-högen.

20180208_173506

Kärt återseende. Gåva från SH i början av 90-talet.

Det var fruktansvärt jobbigt och ett tag tänkte jag att jag skulle försöka få tag i dem igen. Men en av singlarna hade jag fått personligen av artisten själv och ett ersättningsexemplar skulle aldrig betyda samma sak. Så jag gick vidare. Efter många år var det inte så farligt längre. Det var en världslig sak. När jag sedan skulle flytta till Göteborg gick jag återigen genom en storsortering – och döm om min förvåning när jag hittade singlarna i en plastficka bland juniors barnleksaker. Gud vet hur de hade namnat där, men jag tackade makterna: jag hade lärt mig en läxa – att man kan leva utan en viss sak även om man inte tror det – och som belöning för det fick jag tillbaka dem.

20180208_185533

Silvergaffelsnigel böjd av Arne, ljusstake efter mormor.

Noterar ni något i bildtexterna ovan? Jo, kopplingen till människor som betyder något för mig. När jag sitter här och skriver ser jag: katt smidd av Lena Ståhl, glas målat av junior, gjutjärnsunderlägget efter mormor, glaskista jag köpte första gången jag var hos Clive, tavla målad av Alma, sparbössa från mitt dop, tavla vävd av Christins mamma, knasigt handgjort keramikmonster från den där gången jag fick flyga privatplan till Tallinn, Gustavsbergsporslin från Solgärd, halmkonst skapad av Gunnar, miniatyrbroderier gjorda av mamma. Ni fattar. Gissa vilka saker jag skänkte till Röda korset den där gången, helt utan hjärtekval? Plast från Kina.


PS. Jag har även skivor, demos, böcker och konst av bland andra (rätt ur FB-vänlistan, förlåt om jag har missat någon):

LinusJohn, Alma, Clive, DagJoakim, Rickard, Jonas, Markus,  John C, BjörnAnders M, Steffe, Anders J, Tobias, David, Anton, Janne, Stefan, Janek, Daniel, Carl, Acke, ”Harriet”, Kate, Christian, Peter, Richard, Johan, Magnus P, Lalle, Christer, Fredrik, Mattias, Martin, Fredrik, Agneta och Niclas. Köp musik, konst och hantverk av dina vänner!

(Och om ni inte är rädda för att misslyckas kan ni alltid skapa själva. Den här har jag gjort.)

HB157

 

 

Apkalypso rekommenderar!

Eftersom forskning, analyser, kloka texter och videoklipp utgör grunden för allt mitt eget tänkande, planerande och metodiskt prövande när det gäller självhushållning är det lämpligt att jag öppnar en ny kategori: Apkalypso rekommenderar. I mitt yrke – jag undervisar i akademiskt skrivande – talar jag ofta om vikten av att tänka med hjälp av andras texter, och givetvis också om hur man är textkritisk. Som jag har skrivit tidigare har jag själv fördelen av att kunna läsa stora mängder text snabbt, och jag förstår att inte alla tycker att det är lika lätt. Men det är också så att ju mer man läser in och kämpar med ett ämne, desto lättare blir det att ta till sig nytt material. Man behöver inte slå upp lika många begrepp; man behöver inte fundera lika mycket över hur vissa aspekter kan passa in på egna förutsättningar. Ovan gäller givetvis också för kunskap förmedlad i videoformat.

Förrförra året skrev jag upp mig på en MOOC (Massive Open Online Course) i permakultur.  Den fullföljde jag inte, eftersom den gick in på en helt annan nivå än vad jag sökte efter (”…takes into account such things as how indigenous people used the land; how water, fire and wind flow through the land; and how soil, water, vegetation, buildings and habitats can be managed in a stable and enduring way”). Om jag hade velat börja undervisa i permakultur själv, eller starta något i stil med Ridgedale Farm, då hade denna kurs varit perfekt, men i detta läge behövde jag mer praktiska råd än att känna till hur regnperioder påverkar odling i Amazonas. Jag hittade istället två utmärkta böcker som räckte mycket långt: John Seymours klassiker Självhushållning och Arvidssons Permakultur! Framtiden i din trädgård.

Och nu till det jag vill rekommendera idag: Idag publicerades första delen i Justin Rhodes nya videoserie om permakultur. Den bör du kolla upp om du är intresserad av självhushållning!

Tag en titt på den första delen för att se om det kan vara något för dig. Det skall komma två ytterligare kostnadsfria avsnitt, men med tanke på den otroliga mängd kunskap Justin delar med sig av gratis genom sin YouTube-kanal så tycker jag gott att man kan bli medlem om man har råd: det kostar bara 10 dollar (ungefär 85 kronor) i månaden, och det kan jag avvara under en period. Med tanke på hur mycket jag har lärt mig av honom under åren så skall jag absolut stödja hans arbete.

Även om det känns långt borta med odling mitt i all snö så finns det massvis att göra. Fast jag är fortfarande sänkt av influensa och får nöja mig med att sova, dricka nyponsoppa, sova, klappa katter och titta på videoklipp om odling. Och sova.

sno04

Lantmäteriet slutar med vissa tryckta kartor

Men snälla säg att jag missförstår något? Eller är det någon annan som tar över? På Lantmäteriets hemsida står följande:

terrangkarta

Skärmdump från Lantmäteriet

Jag var inne och skulle köpa en terrängkarta över ett nytt område eftersom min son har flyttat, och blev rätt förvånad över denna nyhet. Jag är varken luddit eller teknikalarmist, men är det inte lite oroande att vi förlitar oss på el och internet för precis allt? Det krävs inte så där jättemycket för att du inte längre skall kunna lyssna på den trygga Google Maps-stämman som talar om för dig hur du skall gå. Kartor trodde jag var en av de saker som skulle klara sig länge i analogt format.

Det mesta i kartform går så klart att få tag i i digitalt format, och den som ids kan förstås skriva ut. Men hållbarheten på utskrivna A4 är inget jag litar på i längden. Så om du har gått och tänkt att du skall köpa tryckta kartor i något av ovan angivna format så är det dags nu.