Terapi i tysthet

Jag tar min sjukskrivning på allvar. Är ute en del i solen men gör inget som påfrestar hjärnan eller kroppen. Jag fotograferar mycket (låter ju lite högtravande när det är en sunkig gammal mobil man använder) eftersom det får mig att må bra. Jag har begränsat min datortid till 30 minuter om dagen men fuskade lite idag eftersom jag beställde potatis från Larsviken. Det blev Casablanca (tidig potatis), Juliette och Amandine (sommarpotatis) och Asterix och Sparrispotatis (vinter/lagringspotatis). Är det någon annan särskilt god eller bra sort jag bör prova?

Det är den första mars och det ser ut så här på gården:

20180301_132007

För prick ett år sedan såg det ut så här:

20170225_090242

Jag längtar så mycket efter våren och odling! Under tiden får jag ta promenader med katterna.

20180301_132334

 

Nämen, var jag inte odödlig?

Det finns vissa saker man inte helt kan förstå förrän man själv har upplevt det. Kärleken. Eller väggen. Den man går in i. Eller ofta rusar man väl in i den i 180. Ibland blir man påhejad av folk som inte bryr sig. Ibland oroar sig folk som bryr sig. Men man fortsätter att acceptera den ena kvalificerade och krävande uppgiften efter den andra. Man vill ju inte göra någon besviken. När man både älskar sitt jobb och gärna vill lösa knepiga problem, förbättra saker, är det nog lätt hänt att man plötsligt står där med pannbenet krossat mot väggen. Vägen dit är lång, men väggen dyker upp snabbare än man hinner förstå. Pang.

20180226_145751

Min utsikt. ”Perfekt” sa läkaren som sjukskrev mig. Vila och småpyssel med plantor, på sin höjd.

Jämför med mitt senaste inlägg. Skrivet för bara två veckor sedan. Hög på adrenalin och min egen uppblåsta förmåga. Strax efter det blev jag skickad till akuten med bröstsmärtor. ”Vi hittar inget fel på dig” sa läkarna som tog prover, mätningar och röntgen nästan en hel dag. Med mig fick jag ett läkarintyg på ”influensaliknande symptom”, kanske mest för att jag själv sa att jag hade influensa. Svåra bröstsmärtor, inte kunna formulera en tanke, gråta för ingenting, sova 16 timmar utan att bli utsövd, konstant tänka på arbetet man inte gör när man är sjukskriven … japp, typiskt influensa!

Nu i helgen som gick skulle en vän komma hit och hjälpa mig med att bygga om husvagnen till hönsvagn. ”Hjälpa till” tänkte jag och log snett och såg framför mig hur jag höll på och arbetade till solnedgången så pannbenet skallade över nejden medan hjälpen hade givit upp för dagen. ”Vakna! Vi skall bygga hönsvagn!” skrattade jag på Twitter. Jag fattade fortfarande inte. En timme senare låg jag på soffan och tystgrät över hur jävla klen jag är som inte kunde stå upp. Där låg jag hela helgen. Min vän tillsammans med min make gjorde det mesta som behöver göras i grunden för att transformera en skabbig husvagn till ett fint hönspensionat.

20180227_115721

En annan vän övertygade mig att göra Karolinska Institutets självskattningstest för stress och utmattning. Eftersom det är helt omöjligt att erkänna ens för mig själv att jag är svag, tog jag i i underkant när jag svarade på frågorna. Och ändå fick jag skyhöga resultat, långt långt över ”du är i riskzonen”. En lång historia i korthet: jag träffade en läkare som efter ett långt och detaljerat samtal sjukskrev mig en månad. Utmattningssyndrom. Hjärntrötthet. Han sa att jag nu hade min chans att vila hjärna och kropp och kanske komma undan med ett par månaders sjukskrivning snarare än ett par år. Jag har sprungit maraton i uppförsbacke så länge på jobbet att jag har ignorerat allt: fötterna börjar blöda, näsan börjar blöda, ögonen börjar blöda, hjärnan börjar blöda. Och jag ba SMÄRTA ÄR SVAGHET SOM LÄMNAR KROPPEN!

Det jag skall göra nu är att följa tre råd: vila så mycket jag kan, ha fasta rutiner (inga problem för en aspie) och genomföra en liten sak om dagen. Det här är vad jag har genomfört idag. Denna korta text som skulle ha runnit ur mig på 15 minuter för bara ett halvår sedan har tagit hela dagen. Bokstavligen hela dagen. Jag har fått sova i flera omgångar mellan skrivandet, läsa om sakta, fundera på om jag har missat något som krävs för att läsaren skall hänga med. Bröstet värker och huvudet snurrar. Att skriva det här har varit mer än vad jag egentligen klarar av just nu, men jag vill ändå få det sagt: ett lönejobb är inte värt det här. Om du är i riskzonen kommer du inte att lyssna på mig. Det ligger i sakens natur. Men om du ständigt överpresterar, i kombination med att vilja förbättra på jobbet och inte göra någon besviken: snälla gör KEDS-testet. Jag är oerhört tacksam att min vän med logisk auktoritet och varm omtanke tryckte på rätt knappar hos mig. Nu skall jag vila, och det är möjligt att det tar ett litet tag innan jag skriver här. Kanske kan jag ta som ”dagens uppgift” att skriva något kort här framöver. Sköt om er så länge. Utbrändhet är jävligt dålig prepp.

 

Behöver du den där?

Jag är skyldig till att ha köpt skräp genom åren, dock eventuellt något mindre än svenssonsnittet. Men det är ekonomin som har hejdat mig (jag är sparsam), inte min obegränsade klokskap eller mitt etiskt korrekta förhållningssätt. I detta inlägg kommer jag att diskutera konsumtion, och det är svårt att göra utan privata värderingar. Jag kommer därför troligen att skriva saker du inte håller med om. Det är okej. Jag menar inte att jag sitter inne med den ultimata sanningen.

Somliga kommer till insikt tidigt i livet, andra aldrig: insikten att vi konsumerar fel saker. Kanske borde jag vara en duktig akademiker och länka till forskning, men att vi producerar och konsumerar mer än vad som är bra för planeten torde kunna klara sig utan källa i en enkel blogg. Häromdagen hade Sundsvalls Tidning åsikter om konsumtion, denna gång via slavbilliga kinesiska Wish. Möjligen en bra översikt, men helt ärligt: vet vi inte redan det? Att bara titta på dokusåpor är dåligt för hjärnan, att dricka en massa sprit är dåligt för kroppen, att köpa en massa plast från Kina är dåligt för världen.

FF&GW

Mina älsklingar Fake Fox och Glow Worm, av Lena Ståhl

Jag är lite trött på begreppet hållbarhet eftersom det misshandlas i hundra studentuppsatser jag handleder och i varenda eviga handlingsplan, men som gammal gröning så är det ju något jag trots allt funderar mycket över. Kanske är det så att jag helt enkelt har uppnått den kvot av skräp som krävs, kanske det är något som är svårt att förmedla till den som inte själv ännu är mättad på den typen av konsumtion. För det finns ju så mycket man vill ha!

dbd

Broderad av Björns syster. Jag har strukit bonaden nu, jag lovar, mamma!

Mitt första steg bort från skräpkonsumtionen var för ett dussin-ish år sedan när jag drastiskt minskade på det massproducerade och istället började lägga nöjespengarna på one-of-a-kind-konst, hantverk och begagnat/antikt. För behovet av estetik finns där. Jag är hellre hemma än ute i världen och vill ha ett hem som är lika konstigt som jag. Jag har inrett hemmet med saker från konstskolestudenter, lokala hantverkare och vintageprylar och tycker att det är mycket finare än crap från någon av alla de där ”unika” inredningsbutikerna. Oavsett om man köper plastprylen från Wish eller från ”Underbart & Blommigt” som själva har köpt den på Wish eller från liknande distributör så är prylen tillverkad av ett miljövidrigt material i en diktatur, av barn, och fraktad över halva jorden.

20180208_161139

Min favoritkopp av Thomas Hellström står alltid framme istället för i koppskåpet. Present från Christin.

Ja, visst överdriver jag för effekt nu, men du kan ge dig den på att åtminstone ett par av de där påståendena är sanna för en majoritet av klafset som säljs genom Wish. Och jag överdriver, för du vet ju redan det där.

Problemet är nog inte att alternativen inte finns. Problemet är att det är så lätt att klicka. Se. Klicka. Äga. Se. Klicka. Äga. Och det som inte är massproducerat och vinstmaximerat finns sällan i se-klicka-äga-sammanhang. Om det är så att man inte tycker att den typen av konsumtion är ett problem, ja då behöver man ju inte fundera så mycket mer. Det finns ingen knivskarp linje utstakad för rätt och fel i konsumtion. Men om man vill experimentera lite med sig själv kan man ställa sig frågan: ”Varför köper jag den här?” Det är inte min fiffigt unika idé, utan något många talar om i privatekonomi. Vilket är syftet med att jag köper just den här prylen nu? Svaret behöver inte alls vara ”jag klarar mig inte utan den”. Man kan köpa saker bara för att de är fina. Eller bara för att man vill stötta en hantverkare.

En gång för många år sedan, när jag blev ensamstående, sorterade jag ut massvis med saker i samband med att jag och junior flyttade till en mindre lägenhet. En del skänkte jag till Röda korset, en del slängde jag. Jag gick alltså igenom allt jag ägde och bedömde om jag verkligen behövde saken längre. Till och med mina skivor. (Jag kom ner på ungefär femtonhundra och jag har har sålt och givit bort säkert lika många genom åren.) I den där storstädningen försvann tio sjutummare med en av mina favoritartister. Ett par ganska svåra sjuor dessutom. Jag vände upp och ned på hela hemmet igen, men de var borta. Jag fick inse att de hade åkt med i skänkes-högen.

20180208_173506

Kärt återseende. Gåva från SH i början av 90-talet.

Det var fruktansvärt jobbigt och ett tag tänkte jag att jag skulle försöka få tag i dem igen. Men en av singlarna hade jag fått personligen av artisten själv och ett ersättningsexemplar skulle aldrig betyda samma sak. Så jag gick vidare. Efter många år var det inte så farligt längre. Det var en världslig sak. När jag sedan skulle flytta till Göteborg gick jag återigen genom en storsortering – och döm om min förvåning när jag hittade singlarna i en plastficka bland juniors barnleksaker. Gud vet hur de hade namnat där, men jag tackade makterna: jag hade lärt mig en läxa – att man kan leva utan en viss sak även om man inte tror det – och som belöning för det fick jag tillbaka dem.

20180208_185533

Silvergaffelsnigel böjd av Arne, ljusstake efter mormor.

Noterar ni något i bildtexterna ovan? Jo, kopplingen till människor som betyder något för mig. När jag sitter här och skriver ser jag: katt smidd av Lena Ståhl, glas målat av junior, gjutjärnsunderlägget efter mormor, glaskista jag köpte första gången jag var hos Clive, tavla målad av Alma, sparbössa från mitt dop, tavla vävd av Christins mamma, knasigt handgjort keramikmonster från den där gången jag fick flyga privatplan till Tallinn, Gustavsbergsporslin från Solgärd, halmkonst skapad av Gunnar, miniatyrbroderier gjorda av mamma. Ni fattar. Gissa vilka saker jag skänkte till Röda korset den där gången, helt utan hjärtekval? Plast från Kina.


PS. Jag har även skivor, demos, böcker och konst av bland andra (rätt ur FB-vänlistan, förlåt om jag har missat någon):

LinusJohn, Alma, Clive, DagJoakim, Rickard, Jonas, Markus,  John C, BjörnAnders M, Steffe, Anders J, Tobias, David, Anton, Janne, Stefan, Janek, Daniel, Carl, Acke, ”Harriet”, Kate, Christian, Peter, Richard, Johan, Magnus P, Lalle, Christer, Fredrik, Mattias, Martin, Fredrik, Agneta och Niclas. Köp musik, konst och hantverk av dina vänner!

(Och om ni inte är rädda för att misslyckas kan ni alltid skapa själva. Den här har jag gjort.)

HB157

 

 

Den avgränsade gemenskapen – är den verkligen så farlig?

Av en slump blev jag påmind om den här artikeln, som jag skrev för ganska exakt fem år sedan. Under femton års tid skrev jag regelbundet för Nerikes Allehanda, och strax innan den tidningens kultur- och nöjesredaktion på allvar föll offer för Stampens likriktningsslakt hoppade jag av. När jag nu läser artikeln så gör det nästan mer ont än det gjorde när jag skrev den. Jag skriver om hur det var och hur det blev: under mina aktiva år fanns en tydlighet, en närhet, en relation mellan skribenter och läsare. Man var någon. Nej, inte som skribent – som läsare. Det fanns en uppenbar mottagare, och som skribent stod man där tydlig som avsändare med sitt namn och sin byline, på gott och ont. Det rörde sig aldrig om rewrites eller TT-material som blandats ut med två rader lokalkoppling som skulle rättfärdiga lokaljournalistens adderade namn. Nej, det jag hade skrivit, skrev jag med dig i tankarna och det du läste, det var uppsökt och kurerat bara för dig. Vi hade en gemenskap, en krets.

na1-350x350

Kanske finns sådana förhållanden fortfarande, exempelvis i bloggformatet. Men skillnaden jag ser är en förflyttning av fokus. Inte bara från läsaren till skribenten själv, utan också av syftet. Att sälja. En produkt. En ideologi. En livsstil. Sig själv. Jag förstår att jag låter som om jag är strax över tvåhundra år gammal, men det är något så oerhört obehagligt över influencers.  Å andra sidan kan jag mycket väl förstå att om det är något influencers kan, så är det att skapa en gemenskap. Och ju mer fragmenterade vi blir i och med globalisering och multi-allt, desto viktigare blir det att hitta en gemenskap. Och ju mer det pratas om inkludering och öppenhet och allt åt alla nu, desto mer övertygad blir jag om att det vi behöver som människor är att få känna tillhörighet i små, väl avgränsade grupper. Sedan att man kan ha tårna inne i flera olika grupper, det är en annan femma. Men alla kan inte vara allt och hela tiden, även om hashtag värdegrunden påbjuder detta.

Lustigt nog så sammanfaller det här med att jag har lusläst Medborgerlig samlings idéprogram. Det skall inte stickas under stol med att jag inte finner ett hem i något av de etablerade partierna längre och därför söker alternativ. Nu saluför Medborgerlig samling en del idéer som är så uppåt väggarna att jag inte tror att de i längden vägs upp av det myckna vettiga de presenterar, men det var ändå en springande punkt som verkligen slog an en sträng hos mig: gemenskap.

na4-480x480

Herregud vad text jag har skrivit i mina dagar. Och ändå kommer det bara mer!

Jag tror att vi som människor behöver känna oss sedda, behövda och hemma någonstans. Allt tycks så förfärligt löst i konturerna nu. Kanske är det ett utslag av mitt hastiga åldrande, denna anstrykning av konservatism, men håll då i minnet att denna bångstyriga queera fulkulturtant med fyrtio tusen miljarder högskolepoäng har ganska långt att trilla innan det reaktionära träsket slutligen slukar mig. Och stopp nu, jag förstår också att inte allt var bättre förr. Det var väl tämligen hög självmordsfrekvens även under folkhemsåren. Och det är klart att om man inte passade in i de grupper som bjöds, då var det förstås nära inpå omöjligt att hitta gemenskap. Men varför måste man bara tänka i nu eller då? Tänk om vi kunde hitta ett samhälle där det inte ansågs suspekt att tänka i vi och dem, där vi har tydliga avsändare och mottagare där vi lättare såg varandra och där tydliga roller med tillhörande ansvar, rättigheter och skyldigheter inte är något farligt.

20160506_201826

Miljövänster med en redig slev konservativ vedspishöger – det är jag det. Hur lätt som helst att förstå!

Ironin i att jag skriver detta i en blogg med en helt oetablerad läsarkrets går mig inte förbi. Men min utgångspunkt är densamma som när jag recenserade facklitteratur eller intervjuade lokalartister: jag skriver för en viss, tänkt person. När jag skriver den här bloggen tänker jag mig dig som en person jag skulle kunna sitta och ta en kopp kaffe med och prata. Jag skulle inte behöva anpassa min vokabulär något nämnvärt, för jag utgår från att du är en hyfsat bildad person. Inte nödvändigtvis akademiker, men nyfiken och allmänbildad. Troligtvis tycker du att personligt ansvar är viktigt och det är heller inte helt otänkbart att du känner en oro inför framtiden. Men om du skall känna någon samhörighet med mig är du nog ingen skrivbordsgeneral, klicktivist eller storskrävlare. I min vi-gemenskap får vi saker att hända och vi förstår värdet av att göra det tillsammans när så krävs. Och nu låter jag så mycket som en politiker att jag kanske borde byta bana. Hörni, Medborgerlig samling, har ni någon stol ledig?

Marillion eller kylskåpet?

Det finns en massa saker som skrämmer mig med apkalypso, förlåt, apokalypsen. Givetvis kommer en massa livsviktiga saker som värme, mattillgång och fungerande sjukvård först i tankeexperiment, men uschiamej vad jag skulle lida utan musik. För jag är inte direkt inne på lägereldsgitarrister. Grovt indelat kan man plocka ut tre genrer eller områden som jag – under normala förhållanden – inte kan leva utan. Virtuos progressiv rock (Marillion), superkomplex teknisk dödsmetall (The Faceless) och smart melodiös synth (VNV Nation). Mina favoritlåtar lånar sig alltså väldigt dåligt till akustisk gitarr. Ett tankeexperiment där elektriciteten är borta, eller sällsynt, är en tämligen smärtsam övning. Givetvis har jag gått igenom scenariot grundligt och förberett mig på en mängd sätt: fotogenlampor, bensindriven elgenerator, kamin med kokplatta och stort vedlager. Det säger sig själv att om jag var tvungen att välja, skulle generatorelen gå till att hålla frysen vid liv och inte till att spela ”Firth of Fifth”.

cd

Det är kanske inte säkert att du förstår exakt hur mycket det smärtar att tänka den tanken. En värld i krig eller kris skulle vara nog illa att leva i, men en värld där jag inte kan lyssna på musiken jag älskar … jag vet inte ens hur jag skall beskriva den känslan. Hela mitt liv har musiken betytt allt. Den har tröstat mig, den har räddat livet på mig, den gjorde att jag fann juniors pappa, den har stimulerat mig och utvecklat mig intellektuellt. Den har gjort att jag har intresserat mig för allt från psykologi och historia till språk och politik. Mina tidigaste minnen är av musik. Jag födde barn till Slowdive. Det första som händer när jag vaknar är att det spelar en låt i skallen på mig. Jag har skrivit om musik sedan jag var 16 (och har fått en musikerbiografi utgiven) och lyssnar med brinnande intresse på ny musik i en tid där många jämnåriga nöjer sig med att nostalgilyssna. När jag brottas med den vidriga tanken på en värld utan elektricitet försöker jag tänka på att finurliga band som Detektivbyrån antagligen skulle kunna musicera även utan ström … fast hur skulle jag få höra dem? Gah, så var vi där igen.

Förvisso har jag tagit det säkra före det osäkra och gift mig med en multiinstrumentalist och kan i allra värsta fall producera en och annan ton själv. Men har vi preppat akustiska instrument? Inte i någon större utsträckning. Till och med trumsetet är digitalt. Vi har en ukulele, en stålsträngad och en nylonsträngad akustisk gitarr, kazoo, ägg och shaker. Inte ens ett piano. Dålig prepp! Det blir inga progressiva epics med det utbudet.

Jag är inte säker på varför jag helt kallt kan fundera på hur man kan utvinna smärtstillande preparat ur medicinalväxter, men må riktigt illa om jag tänker för länge på hur det skulle vara att inte kunna sätta nålen på en vinyl närhelst jag ville. Kanske är det för att om läget är så illa att man inte ens kan lyssna på musik i stereoanläggning, så har man antagligen fullt upp med att överleva. Bokstavligt talat.

Ensam och själv

December var kanske inte den roligaste månaden på 2017. Jag hade jobbat mig, inte in i väggen kanske, men helt slut. Eftersom jag arbetar inom utbildningsväsendet är det kanske väntat. En vän lade upp en bild på Facebook som gick ut på att det var osolidariskt mot arbetslösa att arbeta hårt. Även om jag förstår hur hen menar – att man inte skall arbeta sönder sig för att någon annan skall kunna sko sig på en – så kändes det som en fet smäll i nyllet just då. Jag har under större delen av höstterminen använt alla delar av hjärnan, hållit femtio bollar i luften och fått spela både mentalt schack och Hej fucking Knekt för att ro ett projekt i hamn och var så tömd att jag fick ställa in allt julfirande för en vecka i tystnad och ensamhet.

20171216_113227

Det var min första jul i ensamhet någonsin. Jultraditioner är inte något stort eller viktigt för mig och eftersom min familj är liten har det aldrig varit tal om något Fanny & Alexander-spektakel om jularna. Det var helt okej att inte fira jul. Ingen julmat, ingen julteve annat än några julspecialer på BBC (mitt favoritprogram QI, till exempel). Det var nyttigt att inte fira jul. Dels blev det väldigt uppenbart hur helt själv man är här ute i skogen. Dels gjorde sig naturen påmind när en del av taket stormade bort och jag fick klättra upp på taket i blåst och regn. Men det kändes äkta. Jag kunde inte låta bli att tänka på alla människor som just då satt och log falska leenden hos människor de inte tycker om, omgivna av plastiga saker inköpta för hutlösa summor. Jag kaste ner från stegen igen och gick in och lade på lite mer ved i kaminen. Att självvalt vara allena en jul är bara att rekommendera. Men i all ödmjukhet vill jag också säga att följande dikt av Richard Hill gjorde sig påmind:

Every evening
before she went to bed
Mrs. O’Neill said
goodnight to the nice announcer
on her small T.V.
Because she was eighty
and very much alone.
And when she died
he never even went to her funeral.

Ont och blandat

Först och främst är jag helt överväldigad av den respons jag har fått på olika håll på denna bloggs födelse. Jag tror att sisådär en hundra procent av er läser att bloggen heter APOKALYPSO. Det är också ett jättefint namn, men den heter APKALPYSO. Alltså ”apokalyps” fast med O:et på slutet istället, vilket gav mig bilden av ett gäng obekymrade små apor som spelar steeldrums medan bomberna faller.

Så, varför APKALYPSO? För det första älskar jag musik. För det andra har jag svårt att inte retas lite med sådant som tas på lite för stort allvar ibland. Jag hade ett death metal-fanzine precis i början av 90-talet och i nummer 2 hade jag ett foto på en go snubbe med rufsigt hår, uppspärrade ögon och corpse paint och han fick rubriken ”Ugglan Helge”. Alltså, det är ett mirakel att jag inte blev mördad …

Det är alltså inte så att jag måste vara cynisk och driva med folk hela tiden, men om man inte får skämta, ibland grovt om man är i rätt sällskap, så blir ju livet outhärdligt. Eller? Så om någon tycker att det är opassande att driva med undergången så är det här kanske inte rätt blogg att läsa.

Idag hade jag tänkt fortsätta berätta om mina första insikter när jag flyttade ut i skogen, men det kom något emellan. Och här får jag återigen komma med en liten varning: jag skriver personligt, och då kan ämnena bli roliga, informativa, äckliga eller tankekittlande. Idag kanske de blir äckliga.

Igår kväll blev det ett så kallat ofrivilligt prepptest. Inte på långa vägar lika illa som för Par i prepp med sin blodsprutarfest men i varje fall något att lära sig av. Jag insåg att jag hade dragit på mig urinvägsinfektion. Jag var ute på en grej där jag inte kunde påverka hemfärden och när jag väl var hemma grät jag av smärta och hade blod i urinen. Vad göra? Trekvart till närmaste akutmottagning och att åka till akuten en fredagsnatt är ju bara dödfött. Akuten åker man inte längre till om man inte anländer i ambulans. Det är Sverige 2017 och det kan man ju argumentera fram och tillbaka om i timmar (utan att komma någonvart).

20171111_125013

Någonstans i bakhuvudet hade jag för mig att jag faktiskt hade köpt tranbärsjuicekoncentrat av just den händelse att jag skulle upptäcka urinvägsinfektion på ett tidigt stadium. Så maken gick ner och letade i matkällaren, och se där, det fanns. Jag är ett stort fan av vetenskapliga studier, och anekdotiska bevis väger inte tungt hos mig. Jag kan inte dra mig till minnes att jag faktiskt har läst någon studie som styrker att tranbär skall kunna mota bort en begynnande infektion. Men där satt jag och grät och såg framför mig en natt och morgon på en akut bland andra, mer allvarligt sjuka. Så jag drack två liter tranbärsjuice och en liter vatten under natten. Det har blivit bättre men inte bra. Kanske kan jag hålla infektionen under kontroll tills måndag i alla fall.

Så varför är detta ett prepptest? Jo, för att detta är första gången jag har blivit sjuk när jag har bott ute i ingenstans. När jag bodde i en betonglåda på Hisingen hade jag inte ens hundra meter till vårdcentralen. Att fundera ut lösningar på vad och hur man gör när man blir sjuk är något som ständigt måste pågå i huvudet när man bor så här.

Framför allt är det nyttigt att bli påmind om vikten av fungerande antibiotika. Det finns få saker som jag är så rädd för som antibiotikaresistens. Ryssen, kärnvapen, freak storms, alla bleknar de i jämförelse med hur kass världen kommer bli att leva i om vi inte har antibiotika som fungerar. Det här är ett ämne jag kommer att återkomma till i olika former.