Marillion eller kylskåpet?

Det finns en massa saker som skrämmer mig med apkalypso, förlåt, apokalypsen. Givetvis kommer en massa livsviktiga saker som värme, mattillgång och fungerande sjukvård först i tankeexperiment, men uschiamej vad jag skulle lida utan musik. För jag är inte direkt inne på lägereldsgitarrister. Grovt indelat kan man plocka ut tre genrer eller områden som jag – under normala förhållanden – inte kan leva utan. Virtuos progressiv rock (Marillion), superkomplex teknisk dödsmetall (The Faceless) och smart melodiös synth (VNV Nation). Mina favoritlåtar lånar sig alltså väldigt dåligt till akustisk gitarr. Ett tankeexperiment där elektriciteten är borta, eller sällsynt, är en tämligen smärtsam övning. Givetvis har jag gått igenom scenariot grundligt och förberett mig på en mängd sätt: fotogenlampor, bensindriven elgenerator, kamin med kokplatta och stort vedlager. Det säger sig själv att om jag var tvungen att välja, skulle generatorelen gå till att hålla frysen vid liv och inte till att spela ”Firth of Fifth”.

cd

Det är kanske inte säkert att du förstår exakt hur mycket det smärtar att tänka den tanken. En värld i krig eller kris skulle vara nog illa att leva i, men en värld där jag inte kan lyssna på musiken jag älskar … jag vet inte ens hur jag skall beskriva den känslan. Hela mitt liv har musiken betytt allt. Den har tröstat mig, den har räddat livet på mig, den gjorde att jag fann juniors pappa, den har stimulerat mig och utvecklat mig intellektuellt. Den har gjort att jag har intresserat mig för allt från psykologi och historia till språk och politik. Mina tidigaste minnen är av musik. Jag födde barn till Slowdive. Det första som händer när jag vaknar är att det spelar en låt i skallen på mig. Jag har skrivit om musik sedan jag var 16 (och har fått en musikerbiografi utgiven) och lyssnar med brinnande intresse på ny musik i en tid där många jämnåriga nöjer sig med att nostalgilyssna. När jag brottas med den vidriga tanken på en värld utan elektricitet försöker jag tänka på att finurliga band som Detektivbyrån antagligen skulle kunna musicera även utan ström … fast hur skulle jag få höra dem? Gah, så var vi där igen.

Förvisso har jag tagit det säkra före det osäkra och gift mig med en multiinstrumentalist och kan i allra värsta fall producera en och annan ton själv. Men har vi preppat akustiska instrument? Inte i någon större utsträckning. Till och med trumsetet är digitalt. Vi har en ukulele, en stålsträngad och en nylonsträngad akustisk gitarr, kazoo, ägg och shaker. Inte ens ett piano. Dålig prepp! Det blir inga progressiva epics med det utbudet.

Jag är inte säker på varför jag helt kallt kan fundera på hur man kan utvinna smärtstillande preparat ur medicinalväxter, men må riktigt illa om jag tänker för länge på hur det skulle vara att inte kunna sätta nålen på en vinyl närhelst jag ville. Kanske är det för att om läget är så illa att man inte ens kan lyssna på musik i stereoanläggning, så har man antagligen fullt upp med att överleva. Bokstavligt talat.

Ensam och själv

December var kanske inte den roligaste månaden på 2017. Jag hade jobbat mig, inte in i väggen kanske, men helt slut. Eftersom jag arbetar inom utbildningsväsendet är det kanske väntat. En vän lade upp en bild på Facebook som gick ut på att det var osolidariskt mot arbetslösa att arbeta hårt. Även om jag förstår hur hen menar – att man inte skall arbeta sönder sig för att någon annan skall kunna sko sig på en – så kändes det som en fet smäll i nyllet just då. Jag har under större delen av höstterminen använt alla delar av hjärnan, hållit femtio bollar i luften och fått spela både mentalt schack och Hej fucking Knekt för att ro ett projekt i hamn och var så tömd att jag fick ställa in allt julfirande för en vecka i tystnad och ensamhet.

20171216_113227

Det var min första jul i ensamhet någonsin. Jultraditioner är inte något stort eller viktigt för mig och eftersom min familj är liten har det aldrig varit tal om något Fanny & Alexander-spektakel om jularna. Det var helt okej att inte fira jul. Ingen julmat, ingen julteve annat än några julspecialer på BBC (mitt favoritprogram QI, till exempel). Det var nyttigt att inte fira jul. Dels blev det väldigt uppenbart hur helt själv man är här ute i skogen. Dels gjorde sig naturen påmind när en del av taket stormade bort och jag fick klättra upp på taket i blåst och regn. Men det kändes äkta. Jag kunde inte låta bli att tänka på alla människor som just då satt och log falska leenden hos människor de inte tycker om, omgivna av plastiga saker inköpta för hutlösa summor. Jag kaste ner från stegen igen och gick in och lade på lite mer ved i kaminen. Att självvalt vara allena en jul är bara att rekommendera. Men i all ödmjukhet vill jag också säga att följande dikt av Richard Hill gjorde sig påmind:

Every evening
before she went to bed
Mrs. O’Neill said
goodnight to the nice announcer
on her small T.V.
Because she was eighty
and very much alone.
And when she died
he never even went to her funeral.