Okej vs inte okej

Idag skulle jag gå ut till brevlådan. Detta är mina fotspår i snön. Inte okej. (Perspektivet luras lite, det är 37 cm snö.)

20180308_142931

Det här var vad som väntade mig i brevlådan. En kavalkad av härliga fröer som min älskade vän Lotta skickat. Vilken underbar present, som verkligen piggade upp mig. (Fast jag var tvungen att glädje-tacksamhets-böla lite först.)

20180308_170512

Så mycket mer orkar jag inte idag. Vissa dagar är det som att gå runt i ett eko. Det är skrämmande och lärorikt, detta.

 

Försiktigt framåt med fröglädje

Sjukskrivningen fortsätter och just nu mår jag inte speciellt mycket bättre. Härom dagen skulle jag förklara för någon att stressen har kommit ikapp mig och slagit mig i skallen med en basketklubba. Ja, så fungerar hjärnan just nu. Den ger mig helt andra ord än jag hade tänkt mig. Ordet jag sökte (på vågrätt fyra) var förstås brännbollsträ. Förstår ni hur skrämmande det är för någon, vars enda styrka i livet har varit ord och att tänka fort, när orden blir till alfabetssoppa?

Dagarna går och jag tar korta promenader med grannen och hans hund. Varje gång jag närmar mig huset igen känner jag en lättnad. Jag inser att den här bloggen inte blev vad du, eller jag, trodde att den skulle bli, men nu får den vara det den är. Självhushållning handlar inte om att visa upp den snyggaste fasaden; det handlar om att klara dagen, att saker fucking löser sig.

20180304_110711

Jag har sått lite fröer och så sakteliga börjat göra i ordning förodlingen ute i gästhuset. Det finns hopp i varje litet frö (säger jag och låter som en jäkla motivational poster). Jag har inte riggat den reflekterande bakgrunden än. Det går gå som det går. I jorden så här långt finns all chili, en del tomater, två paprikasorter, gul lök (två sorter), rödlök, purjo, schalottenlök, silverlök, röd basilika och vanlig basilika, oregano, ruccola och spenat.

20180306_162420

Det finns nog få saker som är så bra för tillfrisknande som djur. Yoshi och Samus hjälper mig (just nu är det ett tyst krig mellan mig och Samus rörande huruvida plasten skall ligga kvar på lökfrösådden). Här synes Yoshi när vi skatteplanerar:

20180302_151450

På söndag flyttar hönsen in och vi är inte ett dugg klara med hönsvagnen. Planen var att ha på värmefläkten inne i den så att det blev helt torrt så vi kunde täta. En hel natts och en hel dags blötsnö says no. Lyckligtvis finns några dagar kvar för att fixa det sista. Jag får bistå med glada hejarop, för jag har knappt ork att gå ut till vagnen. Vagnen måste dessutom roteras 45 grader för att vi skall få plats med den mobila utegården.

20180306_162543

För någon som kan jobba natt och dag för att något skall bli bra från början, som planerar i det oändliga, är det minst sagt en utmaning att nöja sig med något som funkar temporärt. Jag hade ritat på en jättebra lösning där man kunde öppna en lucka utifrån och ta äggen, men det får bli i version 2.0. Nu blir det ett gammalt nattduksbord med en plastinsats från IKEA som blir reden. Hönsen kommer inte att bry sig ett smack, och jag får gilla läget.

En annan sak som fick bli temporär och gratis var fröförvaring. Återigen, jag hade en jättefin idé till något i trä, men gissa vad? En gammal kartong till ett mikrofonstativ och silvertejp fick bli lösningen.

20180223_122955

Samus och Yoshi sitter på ved som väntar på att klyvas. Den kan nog få vänta ett tag, är jag rädd. För just nu handlar livet om att läka.

20180306_162918

 

Hjälp, jag skall bli hönsmamma!

Den största utmaningen för mig är inte hårt, fysiskt arbete, intensivt tankearbete, tålamod eller något sådant, utan att kommunicera med människor jag inte känner. Jag kan bli riktigt uppfinningsrik för att slippa ens skicka ett textmeddelande till någon. Och ändå har jag under lätt ångest och med klappande hjärta nu kontaktat en person för att köpa höns.

Så nu är det upp till bevis. Jag har samlat på mig information om höns i långt över ett år nu: läst böcker, sett videor, läst bloggar och kollat i Facebook-grupper. Raser, hönshus, hönsgårdar, foder, sjukdomar. När vi köpte vår guldiga Volvo 745 fick vi en husvagn på köpet. Den var lite för skraltig för att användas som husvagn, men lite för fin för att tacka nej till. Eftersom jag gillar återbruk tänkte jag att den kunde göras om till hönshus. Och nu vill det till att jag kan leva upp till mina vackra ord om att jag gillar utmaningar … för den 11 mars skall fem hönor och en tupp flytta in!

20180106_142358

Inte sista gången Samus kommer att tycka att just den här vagnen är spännande, misstänker jag.

Efter nästan onödigt mycket research bestämde jag mig för att jag ville prova Hedemorahöns. Dels gillar jag tanken på att en lantras skall förbli stark i Sverige, dels verkar de fint anpassade till klimatet här. Även om jag bor i Västra götaland så bor vi aningen mer i zon 4 än i 3 eftersom vi bor så högt. Och Hedemora skall tydligen klara lite kyla. Pippisarna som säljaren visade bild på var glatt ute och knatade i snön.

Som det mesta när det gäller självhushållning så finns det några hinder att övervinna. Vi kan börja med ”bokstavligt talat”: det är den där marken igen. Just nu står husvagnen mellan gästhuset och förrådet, och där är inte optimalt att ha den. Jag vill ha ned den en bit på tomten så att hönsen hamnar mitt i det område som ändå måste bearbetas inför framtiden. (Sten, stubbar, helt prilliga hallonsnår, kullar och dalar, åkervinda, nymfomaniska vildsmultron, buskar, grus och träbôs och Gud Vet Allt.) Jag tänker ju permakultur och vill att det ena skall ha nytta av det andra och tvärtom. I permakulturtänkandet skall man se problemet och försöka vända det till en fördel. Även om jag kan se fördelen med stubbar och stenar så är det lite svårt att räkna ut hur jag skall få dem att arbeta för mig när problemet är att de ligger i vägen för att få dit husvagnen.

20180209_145434

Här ungefär vill jag ha hönshuset. Accio hönshus!

Så nu skall jag främst arbeta med att inreda husvagnen till hönshus och hoppas att transportproblemet löses på något sätt. Men först skall jag bli frisk från den här infernaliska pesten som kallas influensa!

Apkalypso i Prepperpodden

aplovespp

I fredags hade jag besök av den eminente En Svensk Prepper som spelade in vårt samtal om självhushållning, varför skogen är bättre än staden, stelbenta könsroller och smarta lösningar. Samtalet sänds i Prepperpodden (avsnitt nummer 5) och det kanske är därför du är här? Jag lovade nämligen att skriva ett kompletterande blogginlägg med länkar till de saker vi pratade om.

Tidigt i samtalet nämner jag att jag hade olika kriterier jag utgick ifrån när jag letade hus. Dessa kriterier hittar du i det här inlägget. Vi pratade också mycket om odling och att jag måste jordförbättra en hel del eftersom min tomt var sur och otämjd vildmark när jag flyttade in. Jag jordförbättrar på två sätt: dels vänder jag ner biologiskt material såsom gräs, löv och sly i jorden, dels blandar jag ner matavfall i jorden. Jag komposterar enligt bokashimetoden och använder hinkar och strö från Mikrojord, där du också kan läsa mer om vad bokashi är. De är även grymt snabba på att svara på frågor.

Vi pratar också om hügelkultur, och här finns en bra beskrivning av vad det är. Jag vill dock tillägga att det inte alls behöver vara större trästockar man använder (som på deras bilder), utan man kan bygga hügelkulturbäddar med hjälp av tjockare pinnar, rötter, stubbar och sly också. Jag har redan byggt en typ av hügelkultur bakom mitt växthus. Jag har lagt lecablock i en rektangel och klämt ner alla förra säsongens chili- och tomatplantor med jord och allt. Längst ned ligger ett tunt lager obrunnen hästskit. Under vintern har det fått ligga till sig och sjunka ihop och i mars någon gång kommer jag att täcka det hela med kanske tio centimeter jord. Jag planerar att odla lök och dill i den bädden eftersom det inte är så näringskrävande (eller dyrt, om det går åt skogen). Vi får se hur det går: jag älskar att experimentera och gör inte alltid ”som man skall”.

Och om det nu till äventyrs är någon som tror att Svenskprepper och jag överdriver när vi beskriver min mark, så har ni här ett typexempel på hur det ser ut när jag skall anlägga land eller gräva hål för fruktträd:

20170826_133134

Jag pratar även om ampeltomaten Tumbling Tom Red. Det kan tyckas att 46 kronor för 10 frön är hutlöst, men det är också enda påsen du behöver köpa. Efter en säsong har du hundratals fröer till nästa säsong. Fråga runt: kanske har någon i din närhet odlat det så att du kan få några fröer? Den lämpar sig alltså för balkonger eller precis var du vill. Jag hade dem som sagt i höga plastkrukor så att jag lätt kunde bära dem in och ut i början av våren när det fortfarande var kallt så fort solen gick ned. Den 23 april kom de första tomatbebisarna och de fortsatte leverera ända tills långt in i september. Här en bild av min veranda, där också ett av Julas miniväxthus skymtar bakom Tumbling Tom-plantorna. Mer om detta nedan.

20170705_123353

Permakulturboken – Framtiden i din trädgård! av familjen Arvidsson har jag tipsat om förut, men det skadar inte att länka igen. Odlingstunneln jag pratar om kommer jag att skriva ett separat inlägg om senare, men här är i vilket fall en länk till den. I ett nötskal: billigare och stabilare än de flesta andra på marknaden.

Jag nämner också att jag förodlar med extraljus för att ha starka plantor när det är dags för utplantering. Jag har ett svindyrt lysrör från Nelson Garden och resten är från Biltema.

Detta är vad som skiljer dem åt:

Nelson: T5-lysrör, 24 W, 6400 K (färgtemperatur) 1200 lumen

Biltema: T5-lysrör, 13 W,  3000 K (färgtemperatur) 1000 lumen

Utifrån detta är det tydligt att Nelson är snäppet bättre, men ett sådant lysrör kostar 459 kronor och det från Biltema kostar 149 kronor. Om man har tänkt starta en kommersiell chiliodling eller har fett med cash så är Nelson en nobrainer, men om man, som jag, budgetodlar, så testar man gärna Biltema först. Efter ett års användning kan jag inte säga att skillnaden mellan Nelson och Biltema var så stor att den rättfärdigar priset. Jag fick igång mina plantor i tid, de blev friska och starka och överlevde utplantering. Det är det kvitto jag behöver för att fortsätta köra på Biltema tills någon kommer med övertygande argument för varför jag bör tänka på annat sätt.

I min förodling använder jag, som vi diskuterade i podden, IKEA-hyllan Hyllis och Biltemas frostskyddsfolie. Folien är alltså till för att reflektera ljuset, inte för att frostskydda. Här är en bild på hur det ser ut:

20170417_122511

Det som inte syns på bilden här är att jag har sådan folie på framsidan också. På bilden har jag alltså rullat upp dem för att komma åt att vattna. Strax efter bilden togs köpte jag två Hyllis till och ställde så att säga ”front-mot-front” med de andra Hyllisarna och hängde folien på båda ”ryggarna”, så att det blev som ett litet rum. Det kan vara därför som jag fick ett så bra resultat av Biltema-lysrören, för att ljuset studsade runt mot både folien och de förzinkade hyllorna.

Jag nämnde också att jag ute i odlingstunneln har ett extra miniväxthus för att kunna ställa ut lite mer härdiga plantor tidigt. Spenat, persilja och ruccola till exempel klarar sig fint där. Jag har köpt mina två på Jula, och normalpris är 199 kronor. Köp det inte för det, utan vänta tills de har en drive och det kostar 99 kronor.  Det miniväxthuset står alltså inne i odlingstunneln och när det varnas för minusgrader bakar jag in det i IKEAs billighetstäcke Myskgräs. Det andas förstås inte lika bra som fiberduk, men är å andra sidan varmare och går att tvätta i maskin när säsongsbehovet är över.

Vi nämnde även Sneckenströms Ekohandel, och här hittar du dem. Slutligen nämnde jag också Teknikpreppers blogg, och dit tycker jag att du kan klicka dig nu! Hoppas att du tyckte om poddavsnittet, och jag kommer att återkomma regelbundet med tankar och tips om odling där. Här gärna av dig med frågor, antingen här nedan i kommentarerna, direkt till Svenskprepper eller på Twitter, där jag finns här och Svenskprepper finns här.

Se vitaminen snörvelfejs!

Det slår aldrig fel: om jag alls blir sjuk, blir jag sjuk sist av alla. Det är inte så ofta jag trillar med i sådana där influensavågor, och det är väl troligtvis för att jag inte har småbarn runt mig, för att jag är noga med handhygien men mindre noga med städfacismen i hemmet, och för att jag äter hälsosamt och rör på mig. Eller något helt annat. Jag är ju inte Agnes Wold, tyvärr, och får killgissa hejvilt. Faktum kvarstår dock, när det går något jävulskap så är jag oftast förskonad. Men eftersom jag har stressat och jobbat hinkvis med övertid måste jag betala på något sätt och igår kom fakturan: feber, halsont och värk i bihålorna. Hade hellre sett någon löneförmån, men vad gör man?

Tyvärr vet jag ju om att alla de här huskurerna är bull. Efter att ha läst onödigt mycket Sherlock Holmes skulle jag ju kunna tro att brandy är en cure-all att ta till, men dels funkar det ju inte riktigt så, dels dricker jag i princip ingen alkohol alls. Men en redig dos C-vitamin då? Well, ja, om jag tror att det hjälper att kissa C-vitamin så. Däremot är jag noga med att få i mig det min kropp behöver till vardags.

20180202_134527

När jag planerar mina odlingar och min självhushållning i stort gör jag det inte bara utifrån vad jag tycker är gott och vad som är kul att odla, utan jag planerar även utifrån ett brett näringsperspektiv. Och även om jag inte tänker att en rejäl SHTF-kris är nära förestående så tänker jag ändå på vilka saker som kan vara svåra att få tag i om någon typ av begränsande scenario skulle inträffa. En enkel sak är att plantera några buskar hallon, svartvinbär, röda vinbär, havtorn och nypon (lingon och blåbär växer runt knuten här). De förra har jag planterat redan och nypon står på den evigt växande önskelistan. Läs gärna denna rapport från Livsmedelsverket, förresten. Forskning är min ständiga följeslagare när jag utvärderar vad jag och självhushållet behöver.

Det knepiga med nypon verkar vara att hitta en sort som dels klarar av den mark jag kan erbjuda (extremt sur mark) och som har goda och näringsrika nypon. Jag har googlat och det är inte helt lätt att få något entydigt svar. Stenros verkar bra, men på flera ställen läser jag att den inte vill ha sur jord. Jag arbetar ju på att jordförbättra hela tiden, men det kommer ta ett bra tag innan jag får upp pH-värdet på hela min stora tomt när det är barrskog (lite blandskog, men barrträden dominerar) åt alla håll. Nu kanske det är överflödigt att odla nypon när jag har så mycket annat, men om man ändå skall plantera buskar, varför inte ta något som både jag och fåglarna gillar?

Detta inlägg är också ett typexempel på hur jag fungerar: min hjärna studsar runt konstant och det eviga rådet ”du måste ju vila” funkar inte på mig. Jag förstår mycket väl att det inte vore någon bra idé att hämta in ved nu, men vad är skillnaden mellan att ligga och glo på teve och på att skriva och göra lite research när jag är sjuk? Jag kan förstås inte gå till jobbet och smitta mina studenter, men jag skulle helt allvarligt bli mer sjuk om jag tvangs ligga i sängen och glo i taket.

Jag kan också passa på att besvara frågan om mina foton: ja, alla foton är mina egna, och i annat fall så anges upphovsman tydligt. Jag är usel på att fota människor, men älskar att fota saker, helst natur. Just idag blev det lite oskärpa med en trött gammal mobil och en skakig pixie, men färgerna blev fina. Vad tycker ni, är foto värt att anstränga sig för, eller är vi så mätta på grafiska inslag på nätet ändå? Jag uppskattar själv alltid egentagna bilder i folks bloggar.

Osociala medier och chilisådd

Med ojämna mellanrum skall man utvärdera och eventuellt omvärdera sina principer, vanor och ställningstaganden. Ibland gäller det allvarliga saker såsom politisk hemvist och ibland mer trivialt såsom förhållande till sociala medier. Jag har haft mitt Twitterkonto sedan 2009. Som man ser om man tittar igenom min historik så har jag aldrig fastnat för det på allvar. Nyligen gjorde jag ett nytt försök, men det är som att jag fysiskt känner hur livet rinner ur mig för varje tumscroll nedåt. Så jag ger upp det. Igen.

När man skriver offentligt vill man oftast ha läsare. Jag är bortskämd genom att ha haft stadiga plattformar genom vad som då var Sveriges största landsortstidning och två av Skandinaviens största musiktidningar. Det var inte som att jag behövde anstränga mig för att få läsare under de femton åren, annat än att skriva så bra och engagerande som möjligt. Sedan fann jag mig stående på slentriantyckandets brant och började tacka nej till jobb. Under några år var jag bara sporadiskt aktiv och slog sedan till med en hel bok. Tack vare mitt förlag behövde jag inte marknadsföra mig själv den gången heller.

20180121_163704

Torkad chili och blivande chili

Så det här med att nå ut på egen hand är jag helt otränad på. Jag gjorde ett halvhjärtat försök på Twitter, men jag orkar inte sälja mig. Inte ”ids inte” utan orkar inte, fysiskt eller mentalt. När Twitter flimrade förbi ögonen på mig i morse var jag tvungen att släcka ned mobilen och gå ut och hämta in ved istället. Jag klarar inte det sociala spelet. För mig är det fascinerande hur ni orkar. För mig är det mer ansträngande att interagera med folk än att gräva ett helt potatisland. Jag har inte social ångest eller så men har svårt att engagera mig i ytliga sociala kontakter. Jag brukar förklara det med att jag bara har ett hjärta och jag föredrar att ge plats i det åt några få, än att skiva industriella, rakbladstunna, blodfattiga skivor som slabbas ut över stor yta. Summa summarum: jag får använda bloggen som dagbok och om det sprider sig så sprider det sig. Jag är glad att just du läser det här!

20171210_125328

En pequin-liknande chili som fick torka på själva plantan.

För mig är det viktigt att dokumentera och utvärdera. Under hela mitt första odlingsår har jag fotograferat nästan varje dag och fört bok över vad jag har gjort och odlat. Förra året sådde jag chilifrön ungefär vid den här tiden och tomater strax efter det. Nu hade vi ett väldigt konstigt år här (mitt hus ligger i zon 4 trots att det är på västkusten) med mycket regn och kyla, så kanske kommer detta år bli annorlunda, men jag måste ändå basera mina förändringar på de erfarenheter jag har gjort. Denna säsong sådde jag de starkaste chilisorterna redan den 28 december och en omgång av ampeltomaten Tumbling Tom Red idag (de andra tomaterna som tar mer plats får vänta ett bra tag till). Jag har just nu ganska bra med utrymme för hyllor (IKEA:s billiga Hyllis) och extrabelysning (Biltemas lysrör funkade utmärkt förra året, dyra varianter behöver nog bara proffsodlare, gissar jag) så jag förodlar ganska friskt och tidigt.

Hittills denna säsong har jag sått:

Trinidad Moruga Scorpion

Early Jalapeño

Jalapeño

Hot Lemon

Cayenne Long Slim

Rawit

Chiltepinpeppar Bird’s Eye

Hot Razzmatazz

De fem första har jag odlat tidigare och sår från egna frön. Rawit, Bird’s Eye och Razzmatazz är helt nya för mig, men det är roligt att hela tiden testa några nya sorter.

Annars idag har jag burit ut en färdigjäst hink med bokashi. Den tömde jag ner i en halvfull pallkrage, hackade upp och plattade ut med en spade och slutligen öste jag på ett tjockt lager snö. När det blir plusgrader och snön smälter på komposten så går jag ut och häller på ett tunt lager jord så det inte börjar att lukta för mycket. På pallkragen har jag helt enkelt lagt ett kompostgaller så att inga djur skall tycka att det är en bra idé att käka jäsande matrester. Som jag skrev i ett tidigare inlägg så är bokashi optimalt för mig: minimalt med jobb och maximalt med näring på rätt plats.

Det är inte riktigt slutet på januari än, men dagarna är redan ljusare och jag ägnar redan mycket tid åt både planering av det kommande odlingsåret och rentav lite faktiskt förarbete. Jag har planer på att testa att töja ut säsongen ännu mer i år, och detta återkommer jag till snart. Avslutningsvis vill jag visa vad jag hade för utsikt för exakt två år sedan:

20160120_113103

När jag bodde i en betonglåda i storstaden.

Nu ser jag istället detta när jag tittar ut:

20171211_155938

En bonusbild från när Yoshi ”hjälpte” mig fotografera chili:

20171210_125719_3

 

En obekväm sanning

Idag har jag lyssnat på det senaste avsnittet av den utmärkta Prepperpodden. Bland många intressanta saker diskuterades detta med anonymitet. Om man inte vill prata om att vara förberedd med sina vänner eller släkt så har jag full förståelse för det. Man kanske har byggt upp ett stort lager lättstulen mat, bor i stan eller inte kan försvara sig. Eller något annat, typ skyr folk. Allt ovanstående gällde för mig för fem år sedan. Nu skyr jag bara folk.

Jag har valt att inte vara en anonym bloggare, men så är jag inte heller en torrfoderhamster i ett höghus. Observera att jag har varit det under hela mitt vuxna liv, så jag lägger ingen som helst värdering i det, utan man gör vad man kan efter de förutsättningar man har. Det finns flera anledningar till att jag inte skriver under pseudonym: min önskan är att alla jag känner och bryr mig om skall vara så väl förberedda de bara kan om något händer. Extremt väder, krig, pandemi, arbetslöshet – you name it. Om jag skriver om hur jag arbetar för självhushållning tror jag att fler jag känner kommer att bli intresserade och ta det på allvar. Jag vet inte om det är så, men det känns troligare att någon i min närhet läser ett inlägg om det har mig som avsändare än om jag delar eller mailar länkar till någon anonym blogg, oavsett hur välskriven den är. Jag har haft betalda skrivjobb sedan tonåren, så jag vet hur mycket en personlig text kan betyda för människor, även dem man inte känner.

Sedan kan jag bara krasst konstatera att hur anonym man än tror att man är, så går det med lite vilja och kunskap att leta rätt på identiteten hos ganska många som pratar om sin personliga OpSäk. Jag har jobbat som journalist alldeles för länge för att inte leta rätt på somliga personers identitet bara för nöjes skull, för att se om jag kan. Det är lite Cluedo, liksom. Jag gör inte ett skit med informationen och skulle aldrig i livet avslöja något för någon. Jag är informationskompetent, inte informationsinkontinent. Jag förstår tanken bakom En svensk tiger och bladdrar givetvis inte om något som kan vara skadligt för folk eller nation.

hoppsan

Hoppsan, du gillade visst den där bilden i en Facebook-grupp och delade den på Twitter!

Det är klart att det finns människor som på allvar inte lämnar digitala avtryck efter sig, som inte ”finns på nätet”. Men då måste du verkligen, verkligen inte finnas på nätet. Du kan inte blogga, twittra och ha Facebook för då finns det alltid någon nitisk jävel som kan hitta pusselbitar, spåra bilder, leta i register, se stilistiska mönster, hitta en digital bakväg, skicka ett oskyldigt DM till någon i ledet, söka på ett speciellt dialektalt uttryck. Jag säger inte det här för att vara elak eller verka som en rabiat grävare, men jag vill bara säga att om det är viktigt för dig att vara helt anonym och förbli så, så skall du inte använda sociala medier, bloggar, kommentarfält eller chattar. Jag säger heller inte att jag är något slags elitsnok, men det är lättare än man kan tro att hitta folk.

Mig kan du alltså hitta enkelt. Fast frågan är varför du skulle vilja det? Jag har inget enkelt och lättstulet lager av något, jag är fattig som en kyrkråtta om du inte räknar värden som kärlek och livskvalitet i form av att bo långt åt helvete ute i skogen med ett par underbara grannar med omtanke och gevär. Det skulle ha gått bra jäkla långt in i ett SHTF-scenario innan någon försökte sno en potatisbinge eller en husvagn med höns på en knagglig skogsväg. Och befinner vi oss i det scenariot så ligger det trettio andra hus längs med den här vägen, som garanterat är minst lika intressanta för trötta, hungriga, desperata människor.

Så ja, jag skriver under eget namn, efter mycket funderande. En annan sak som togs upp i poddens senaste avsnitt var vem som är välkommen till en i en krissituation. Exemplet som togs upp var att en kusin man inte direkt umgås med, men som känner till att man försöker vara lite så där MSB-förberedd och hur det går till, dyker upp på förstutrappen. Den intervjuade Bohusprepper kommenterade att en sådan hypotetisk kusin snarare hade mindre rätt till hjälp än den vän som aldrig ens hade reflekterat över krisberedskap. Och det är här någonstans som detta kommer in med att jag gärna vill berätta om hur vi lite till mans kan förbereda oss på om något skulle hända.

veronicapalm

Problemet är att många, många stämmer upp i en lalala-kör, i stil med Veronica Palm (S). Mina jämnåriga har väl i snitt så där en 40 år kvar att leva. Det är klart att vi kanske inte alls har kärva tider framför oss. Det kanske blir 250 år utan krig, oroligheter eller problem. Vi kanske slipper extrema oväder. Det kanske bara blir en evig, lycklig värld där konsumtionshjulet rullar på och vår livskvalitet bara stiger. Då har ju jag slitit extra i onödan och den som avfärdat min oro har kunnat tillbringa sin fritid med att netflixa och mysa och dör som en lycklig och harmonisk människa på ett välskött sjukhus medan jag har gråa hår och betydligt färre skojiga pubrundor i bagaget. Men du, allvarligt, tycker du att det verkar som att vi går mot bättre tider?

Aesop-Ant

Bild från The Bard Company

Jag vill bara att du tänker ett steg längre. Och om du någonsin har tänkt tanken ”om något händer kan jag säkert åka till X” så kanske du skall kolla av det med X först. Jag sliter varje dag, året om för att bygga upp en vardag där jag och min make kan ta hand om min son, hans sambo och mina föräldrar om något skulle hända. Det är jag som går upp en timme tidigare före jobbet och sköter odling och stannar uppe tills solen går ner för att gräva nya land. Det är jag som läser på om höns, hur man bygger grindar, hur man tar fröer och hur man kan använda medicinalväxter utan att ta död på sig själv, istället för att hänga med i de senaste teveserierna. Det är jag som avgör vilka som tar del av det jag sliter för. Om någon annan vill skriva in sig på den försäkringen, då vill jag också veta vad den personen bidrar med. Sjukvårdskunskap? Stor fysisk styrka? Matlager? Häst? Bred överlevnadskunskap? Vapen och tillhörande kunskap?

20160506_195420

Men jag förstår om folk tycker att jag är kall och beräknande. ”Klart man skall hjälpa sina vänner!” Även människor som inte har gjort någonting överhuvudtaget för att bygga upp den hjälpen och säkerheten? Men oj … det är nästan som att jag talar om svenskars inställning till NATO nu … Hoppla! Men visst. Det är klart att alla situationer inte är lika varandra. Grader i helvetet och allt det där. Jag kan absolut ponera scenarion där jag kan ha huset fullt av folk för att krisen är kontrollerat tillfällig. Då delar vi på det som finns. Men om risken är stor att krisen blir långvarig, då kommer jag att prioritera, och då får den som dyker upp oanmäld och utan plats i den närmaste familjen ett matpaket och en natts sömn. En vanlig analogi är att om du inte betalar hemförsäkringen så spelar det ingen roll hur villig du är att börja betala den när huset har brunnit ner. Det är inte konstigare än så.

Om du har läst ända hit är du antagligen seriöst intresserad eller seriöst oroad (eller seriöst uttråkad …). Då kan jag rekommendera att du läser de här två inläggen: Minsta möjliga förberedd och Prepping – En sund nybörjarguide .

Jordbruksverket försökte dölja slaktbilder för allmänheten

Jag lånar SVT:s rubrik här, rakt av, eftersom den så väl beskriver det som har hänt. Jag nämnde detta som hastigast i mitt inlägg Höns, husvagn och en oväntad vänskap, men tycker faktiskt att materialet förtjänar en egen post. Jordbruksverket, en statlig myndighet, försökte alltså efter påtryckningar från företag hindra vetenskapligt framtaget utbildningsmaterial från att nå offentligheten. Smaka på den igen: en statlig myndighet försökte förhindra att allmänheten fick ta del av forskning.

Läs gärna SVT:s artikel i sin helhet, men här kommer snabbgenomgången:

Läromedlet Utbildning i djurvälfärd i samband med slakt och annan avlivning består av ”650 webbsidor, 800 illustrationer och 150 videoklipp som i detalj beskriver hur bedövning och slakt ska gå till”. När läromedlet skulle publiceras krävde Kött- och Charkföretagen tillsammans med Svensk Fågel ”att materialet skulle förses med lösenord så att allmänheten inte skulle få fri tillgång till det”. ”Branschens kraftiga reaktioner satte press på finansiären, Jordbruksverket, som gav vika och krävde att forskarna skulle begränsa tillgängligheten.” ”SLU:s jurist Lennart Jonsson avgjorde konflikten genom att besluta att materialet skulle vara offentligt och hänvisa till den akademiska integriteten.

Först och främst skall vi notera att läromedlet är finansierat av bland andra Jordbruksverket. Men branschen vill alltså inte att det skall bli allmänt känt hur det ser ut på helt vanliga svenska slakterier. Visst, företag vill göra business till vilket pris som helst och undvika negativ publicitet. De vill inte att du skall veta något, bara hosta upp cash som en lydig konsument. Men Jordbruksverket tyckte alltså att det var fullständigt rimligt att förbjuda att materialet spreds ut till folket det företräder. Vad säger paraplyorganisationernas och Jordbruksverkets agerande här? Känns inte det här ganska … dystopiskt? För det är ju inte asfaltsläggning det handlar om, utan levande, kännande varelser – i ett samhälle som ständigt klappar sig själv på axeln och berömmer sin egen öppenhet.

Personligen har jag ganska svårt att förstå paraplyorganisationernas rädsla. Det kommer regelbundet ut bilder av hur det ser ut i vanliga svenska djurfabriker, och trots bilder i massmedia av ruttnande griskadaver och sönderhackade höns så tickar köttkonsumtionen vidare. Bilder som är ljusår värre och vidrigare än det instruerande material SLU har tagit fram. Hur skulle bilder och text framtagna i syfte att utbilda människor i djurvälfärd kunna göra saken värre? Det är helt obegripligt.

disa

Skärmdump från SLU:s utmärkta resurs

Om du är intresserad av djur, djurvälfärd eller är intresserad av att ta del av neutral information kring hur slakteriverksamheten ser ut (eller bör se ut) i Sverige rekommenderar jag starkt detta material. Om du intresserar dig för Jordbruksverkets agerande så finns en nyutkommen artikel om konflikten här. Det är i sammanhanget ganska tragikomiskt att det i Jordbruksverkets vision står: ”Kunskap och utveckling har stor betydelse för oss. Vi menar att en modern myndighet är en lärande myndighet.”

Ta gärna en titt på modulen som handlar om fjäderfä: visa Jordbruksverket och Svensk Fågel att du inte uppskattar mörkläggning av forskning. Sedan, visa staten och storföretagen att du inte gillar att bli styrd: skaffa egna höns.

Höns, husvagn och en oväntad vänskap

För vad som känns som en evighet sedan gjorde jag ett kort besök i det som möjligen kan sammanfattas som ”preppervärlden”. Av någon anledning dök Urvaken upp i mitt flöde på Twitter och jag blev nog först av allt nyfiken på någon som hade valt ett så fyndigt alias. Efter att ha sträckläst hans utmärkta blogg förstod jag att det jag har hållit på med i varierande grad sedan jag flyttade hemifrån numera kallades att preppa. Efter det hittade jag En Svensk Prepper.

Jag tror att det tog ungefär tre röda sekunder innan han började gubbgnälla om att jag var vegetarian och feminist, och jag på att han var en tröttsam kötthetsare och mer feminist än han själv ville medge. [Vänligen observera att beskrivningen av händelseförlopp, ordval och vinkel kan variera beroende på avsändare.] Vis av klappträ så nappade jag naturligtvis inte på hans beten utan försåg honom istället med fakta på ett synnerligen vältaligt och balanserat sätt.

Nej, men allvarligt: även om jag inte inbillar mig att jag har förändrat något fundamentalt i hur han tänker och känner kring ämnena så måste våra diskussioner ha varit något utöver det vi var vana vid. För vi har blivit goda vänner och har utökat varandras mentala kartor med nya områden. Men detta med köttkonsumtion är helt klart en vattendelare i prepper- och självhushållarvärlden, där strömmen med köttätare är som Niagarafallet, och vegetarianer är som en liten ringlande regndroppe på en fönsterruta.

Syftet med den här bloggen är inte att driva djurrättsfrågor. Om du vill veta mer om hur det kan se ut i helt vanliga svenska djurfabriker så rekommenderar jag istället ett besök på just Djurfabriken. (Uppdatering: Eller detta, högst aktuella, jätteviktiga!) Jag kommer inte att gå in djupare på varför jag hittills har valt bort kött, annat än att jag inte tycker om att orsaka lidande. Däremot är jag inte principiellt emot köttätande.

Jag har bott i lägenhet hela mitt liv, fram tills 2016. Nu när jag bor i skogen har jag omvärderat mina tidigare beslut eftersom förutsättningarna har förändrats. (Tankeexperiment rekommenderas; de är inte farliga.) Av vanliga köttdjur är det troligtvis bara höns som är lämpliga för mig. Om jag skall ha höns skall jag också klara av att hålla dem på ett sådant sätt att de har det bästa liv en domesticerad höna kan ha och jag skall klara av att döda dem när den dagen kommer. Att leja bort dödandet är inte aktuellt enligt mitt sätt att tänka. En bekants bror är jägare och har höns och det är nu min förhoppning att jag skall få komma på studiebesök där.

20180106_142420

När vi köpte vår gamla Volvo 745 kom det med en husvagn på köpet. Den står nu och väntar på att bli omgjord till hönshus. Det är klart att jag gärna hade byggt en stor ladugård istället, men som vanligt tittar jag främst på lösningar som innebär återbruk. Säkert är det så att jag någon gång i framtiden kommer att bygga något annat, men precis som med odlingarna så är mitt mål just nu att komma igång så fort som möjligt, i så stor skala som jag kan hantera, till ett pris jag har råd med.

Crescendo vs instant gratification

Jag är mycket intresserad av hur människan tänker, hur vi reagerar på olika saker, våra svagheter och vad som motiverar oss. Jag tittar fascinerat och förskräckt på mobiltelefon- och surfplatteanvändandet hos barn och framförallt hos deras föräldrar. Nu ser jag inte folk lika mycket som när jag åkte kommunalt in till jobbet, vilket kanske är tur, för jag höll på att gå sönder när jag såg en mamma som ignorerade sitt barn genom att glo på mobilen eller en pappa med stora hörlurar som drog (ett vaket!) barn i barnvagn. Visst, det fanns inte smartphones när min son var fem år 1998, men jag kan bara inte föreställa mig att jag hade suttit och scrollat och scrollat och scrollat på en skärm istället för att prata med honom. Vi hade jättemycket att prata om! Allt från ”gissa staden” till huvudräkning och musik. Jag är ingen luddit eller allmän teknikalarmist; tvärtom så lärde sig junior så skilda saker som geografi, multiplikation och turkiska långt innan han började skolan tack vare datorprogram. Det är inte det pedagogiska användandet av teknik som skrämmer mig, utan instant gratification. När jag ser en mamma på spårvagnen som zombiescrollar på mobilen medan barnet sitter och studsar, slickar på fönstret och försöker starta samtal så förtvivlar jag. Den ögonblickliga tomma kalorier-tillfredsställelsen har infesterat hjärnan på personen bortom allt hopp. Och barnet lär sig beteendemönstret.

Givetvis vet jag att jag inte är först med att skriva det här. Det finns dessutom väl etablerad forskning om hur våra hjärnor förändras av smartphoneberoendet. Men jag tar upp det för att det är kopplat till långtidsplanering. Eller rättare sagt så är det raka motsatsen till långtidsplanering. Det jag tänkte prata om här är hur man får lära sig att hitta tillfredsställelsen i, ja inte ens i delmålen utan i delmålens delmål.

potatisland1

Så här såg det ut när vi flyttade in sensommaren 2016. Här blev det potatisland.

Som jag berättade i ett tidigare inlägg så var vår tomt en berg- och dalbana av vildmark, stubbar, sten och en yttepytteliten del gräsmatta när vi flyttade hit. Det fanns inte ens rabatter. Det var ganska allmänt känt bland mina vänner och bekanta att mitt mål redan ett och ett halvt år innan vi ens hittade huset var att arbeta mot att bli självförsörjande i så hög grad som möjligt. När det väl stod klart att vi skulle flytta ut i skogen började råden komma. Ta det nu lugnt. Börja i liten skala. Ta inte på dig för mycket nu. Jag vet inte hur många gånger jag tänkte att, wow, känner ni alls mig? Har jag någonsin gjort något i lagom skala? Jag har gjort allt i fel ordning och i gargantuanska omfattningar. Var det verkligen någon som trodde att jag skulle spika ihop ett par pallkragar och nöja mig med det? Jag tyckte själv att jag var ett under av återhållsamhet som inte skaffade höns redan första hösten.

stenar_hat

”Presenter” jag hittar i marken. April 2017.

Om man känner sig själv som en person med lite för lite tålamod eller någon som har en historia av att starta stora projekt och inte slutföra dem så kanske man skall ta det lugnt. Då kanske inte en gård och självhushållning ens är rätt grej att satsa på. Utvärdera din egen historia och försök se ett mönster. Är ni två kanske det är lättare. Eller svårare. Du känner dig själv bäst.

”Hur hinner du med allt?” är den vanligaste frågan jag får oavsett vilket projekt det har gällt. Det allra sannaste svaret är att jag inte tittar på teve. Jag ser förstås ett och annat klipp om odling på YouTube och jag tittar på serier ibland. Men jag slentriankollar inte på teve eller Netflix. Jag blir lika förundrad varje gång jag inser att det är jättevanligt att folk tittar på teve i timmar. Eller går på stan och shoppar. Eller går på krogen. Eller slösurfar. Eller åker på semester. Det är helt vanliga saker att göra och jag säger varken bu eller bä om det. Människor är olika. Men det är som att somliga har svårt att tro att jag menar allvar när jag säger att jag inte gör de där sakerna och därför har tid att planera, gräva, plantera, klippa, prova, rensa, flytta buskar och röja. Jag skulle uppskatta att jag har i snitt en timmes skärmtid per dygn, och i det inkluderar jag mobil-, dator och teveskärm. Det tycker jag är på gränsen till för mycket. I detta räknar jag inte in jobbet eller när jag skriver. En timmes skärmtid per dygn. Skulle du vara redo att offra skärmtid, shopping, krogen för att arbeta med odling och djurhållning?

Jag skriver inte det här inlägget för att visa hur himla duktig jag är. Jag skriver för att visa vad man kan uppnå på ett år om man är beredd att slita för det och offra annat.

potatisland2

Tack och lov var det en snöfattig vinter. Varenda stund det var snöfritt så röjde jag buskar, ogräs och rötter. 

 

Redan i oktober 2016 satte jag dit de första pallkragarna och har utökat successivt. Den främsta anledningen har varit ekonomin. Hade vi haft det gott ställt så hade jag kanske gått tillväga på ett annat sätt. Anledningen till att jag började med pallkragar var för att det gick att komma igång snabbare på så sätt. Jag planterade vitlök redan i november bara för att känna att jag hade något som väntade på mig till våren. Som jag berättade i förra inlägget så har jag också ägnat mig åt bokashi-kompostering och jordförbättring från dag ett eftersom vi har extremt sur jord (pH ca 3-4). En röd tråd i planering och arbete är alltid att behöva köpa så lite som möjligt av sådant som kan skapas här. I mars 2017 hade jag sexton pallkragar, de flesta i dubbel höjd. Därtill hade jag köpt en odlingstunnel (3 X 6 meter) och på gården fanns redan ett litet växthus. När tjälen släppte grävde jag ett potatisland på ca 3 X 5 meter, två djupodlingsbäddar på ca 1,20 X 4 meter och två mindre bäddar på ca 80 X 80 cm. När våren så kom hade jag dessutom ungefär 15 plastkrukor modell jättestora som jag hade lån-fått av en vän. Just det ja, jag byggde ett kryddland också.

potatisland3

Vi har elakt ogräs i form av åkervinda och därtill det vanliga: brännässlor, tistlar, bråkigt vildhallon, så därför fick jag lägga markduk och gräva ca 50 cm djupa fåror och plantera potatisen i köpejord. 

Är du trött på mig nu? Först tänkte jag att jag skulle skriva en lista över allt jag har odlat men det är ju dumt att väcka hat hos sina läsare så här tidigt i förhållandet. Vad jag vill ha sagt egentligen är att på ett enda år så kan man ta ett jättekliv mot självhushållning bara man planerar långt i förväg och är villig att jobba jämt och ständigt. Jag har heltidsarbete på dagen och det allra mesta har jag gjort själv i trädgården, före jobbet på morgonen och efter jobbet tills solen gick ner. Under ungefär slutet av februari tills juni arbetade jag i princip varje vaken timme. ”Hur hinner du med allt?” Ja du, jag gör inget annat än att jobba. Är du verkligen beredd att göra det? För man kan nämligen inte ha kakan och äta den om man tänkte sig den här hastigheten.

potatisland

Det blev enorma mängder potatis. Troligtvis har vi så att det räcker för två personer till mars. Potatislandet står dock under utvärdering just nu eftersom jag helst inte vill använda markduk igen.

Igår, 2 december, lagade jag en gryta på enbart egenodlade ingredienser: potatis, lök, vitkål, grönkål, tomater, chili, örter, vitlök, gulbetor, bondbönor och två sorters morötter. Det är inte instant gratification, utan något jag har slitit för hela året. Den känslan skulle jag aldrig någonsin byta ut mot kaloritom ögonblicklig tillfredsställelse.

Och om en plånbokstom pixie på 150 cm kan göra det så kan du också. Vad är du redo att offra? Om du orkar läsa mina långa inlägg så tror jag att du inte är en person som ger upp så lätt. (Eller så är du min mamma. Hej mamma! Du som har lärt mig att inte ge upp. Love you!)

potatis